Egentligen borde jag aldrig ha fötts.
Nej, det är inte så att jag är det misslyckade resultatet av ett one-night stand. Eller av en sprucken kondom. Långt därifrån.
Ändå borde jag aldrig blivit till. Mina föräldrar var nämligen ”mindervärdiga”. Deras gener var ”undermåliga” och min mamma och pappa utgjorde därmed ett hot mot mänsklighetens överlevnad
Därför var det nödvändigt att städa ut dem som en del av den hygieniska storrengöring Europa genomgick under deras ungdom. Avrättas. Utrotas.
En fråga om yttrandefrihet?
Jag kan inte undgå att förvånas över argumenten i den senaste tidens debatt om nazismen i dagens samhälle. Skribenter och kulturpersoner behandlar nazisters krav på att få propagera som en fråga om yttrandefrihet. Vår grundlagsskyddade yttrandefrihet innebär att vi inte kan stoppa nazister bara för att man inte sympatiserar med dem, menar de.
Som om nazism är åsikt man kan gilla eller ogilla ungefär som man kan gilla eller ogilla centern eller sossarna.
Till er som reducerar nazismen till en åsikt och yttrandefriheten, denna frihet som så många människor offrat livet för att försvara, till en blasfemi vill jag med stor sorg fråga: Har ni glömt historien? Trots att det ännu finns några få kvar som kan vittna om det som hände? Eller är ni bara livsfarligt naiva?
Nazism ett brott mot mänskligheten
Efter Nazitysklands fall ställde världen de ansvariga till svars i Nürnbergrättegångarna. Dessa rättegångar utgjorde inte på något sätt ett hot mot eller en begränsning av yttrandefriheten. De åtalade anklagades inte för att de haft fel åsikt. De åtalades och dömdes för brott mot mänskligheten inklusive folkmord. De fastställde att nazism är just detta. Brott mot mänskligheten och folkmord. Inte en åsikt, jämförbar med andra.
När FN:s kommitté mot rasdiskriminering upprepade gånger krävt av Sverige att förbjuda nazistiska organisationer så är det inte för att FN inskränker yttrandefriheten. Det är, jag upprepar det, för att nazism är brott mot mänskligheten.
Ett levande DNA-hot
Det var aldrig meningen att mamma och pappa skulle överleva, träffas och än mindre att de skulle få barn. Med nöd och näppe överlevde de. På olika vägar kom de som flyktingar till Sverige där de möttes. Och här är jag, ett levande DNA-hot mot mänskligheten.
Många andra föddes aldrig. Mina kusiner till exempel. Ilse, min pappas älskade lillasyster, fick aldrig bli vuxen. Jag fick varken möta henne eller de barn hon aldrig fick. Inte heller min farmor och farfar, mina fastrar och farbröder. Bara pappa och hans kusin, som nio år gammal sändes till England som den tidens ensamkommande barn, överlevde.
Det är inte länge sedan världen upplevde de fruktansvärda följderna av nazismen. Den systematiska utrotningen av miljoner judar, politiska motståndare, funktionshindrade och andra misshagliga personer. Det krig som utplånade en hel generation unga. Följden av nazismens gradering av människors olika värde. Krig och förintelse var och är en del av nazismen.
Att reducera betydelsen av denna historiska erfarenhet till en fråga om yttrandefrihet, är att ställa oss försvarslösa inför framtiden.
Därför får vi aldrig glömma. Därför må vi berätta.
Handlar om personlig säkerhet
När Hédi Fried, en av de överlevande som finns kvar bland oss, argumenterar i DN för varför hon inte kommer att besöka årets bokmässa i Göteborg krävs det tyngre skäl att gå emot henne än att även ”obehagliga åsikter” måste ha rätt att delta.
För min egen del handlar det om personlig säkerhet. Jag tillhör den stora grupp människor som helt enkelt inte kan känna sig trygga på en bokmässa tillsammans med utställare som försvarar brott mot mänskligheten, förringar folkmord och som hatar mig för att jag är född av judiska föräldrar. Med sorg i hjärtat kommer jag att stå över Bokmässan i år.
