Natten den 29 oktober 1998, Göteborg. En hylla med prispokaler välter och allt i den går sönder. Det är full kalabalik. Jag tittar på Tobias och vi inser båda att vi nog också måste ut. Jag och Tobias går lugnt och stilla och ställer oss i kön som leder ut till trapphuset. Vi går som pingviner i en klunga mot utgången. Tobias är hela tiden bredvid mig. Jag känner hans arm mot min. Ögonen har ännu inte vant sig vid mörkret och jag hör hur Tobias blir rädd. Jag tröstar inte utan fokuserar på att trycka mig in i folkmassan i stället. Jag är rädd för att bli klämd, tappa bort något, eller få en örfil av en tjej för att av misstag råkat tafsa på någon i tumultet. Röklukten finns där men den känns inte livsfarlig. Den är distinkt men inte så stark. Jag står och trycker på, folk skriker. Jag skriker ingenting, jag är mer fokuserad på att vi ska ut. Jag räknar ut att vi har femton meter kvar till utgången. Hallen är böjd som ett stort L. På avstånd ser jag ljuset från utgången. Jag vet att det är utgången.
LÄS MER:Offren hedras 20 år efter Backabranden
Jag vänder mig om igen för att se hur det går för Tobias men han är borta. Min blick vandrar runt på de närmaste ansiktena som jag kan urskilja i mörkret men ingen av dem är Tobias. Plötsligt börjar folk gunga fram och tillbaka flera gånger. Folk håller på att ramla och jag trycker tillbaka allt vad jag kan. Jag sliter i folk för att hålla mig upprätt. Det påminner om en konsert där man står längst fram och alla trycker på bakom. Till slut ramlar alla av en tryckvåg. Jag ramlar mot väggen. Någon ligger under mig och jag har flera människor över mig. Jag är låst. Röken har ändrat karaktär. Nu är den svart och tung. Den tjocka svarta röken letar sig ner i lungorna och bränner i halsen. Det sticker i ögonen. Jag kan inte flytta mig. Skriken runt omkring mig är öronbedövande. Panik har börjat bryta ut. Jag ligger inklämd under flera andra kroppar. Benen är fastkilade. Under mig och ovanpå mig är det kroppar som försöker kräla sig fram mot utgången. Men det är som om lemmarna har slagit knut i varandra. Jag hör röster som jag känner igen skrika desperat efter hjälp. I mina armar har en ung flicka fastnat. Min vänstra arm är ovanpå hennes axel, den andra är fastkilad mellan hennes ben. Hon skriker på mamma.
”Hjälp jag kan inte andas.”
Hon fortsätter skrika. Röken har hunnit bli jättetjock. Det går snabbt. Nu ser jag även lågor längst bak i lokalen och jag hör flammorna dansa. Jag blir mer och mer irriterad. Flickans panik börjar smitta av sig på mig.
”Mamma, hjälp! Mamma ...”
”Kan du lugna ner dig eller?” väser jag. ”Du skriker i mitt öra hela tiden!”
Jag tänker bara på mig själv. Tobias, min bror, alla andra vänner inne på festen – ingen av dem finns längre kvar i mitt medvetande. När jag tittar upp ser jag hur svart och grov röken är. Nu börjar för första gången rädslan för att dö så smått dyka upp i mitt medvetande. Jag tar ett djupt andetag och sedan försöker jag hålla andan allt vad jag kan. Det bränns av varje liten luftsup, som om jag hade halsat hela min whiskyflaska vid varje andetag. Jag försöker att andas lite genom näsan för att få in lite mer luft.
Flickan i mina armar hyperventilerar. Jag känner en ljummen vätska rinna ner för min högerarm. Sedan tystnar hon. Hon måste ha svimmat eftersom hon har skrikit så mycket hinner jag tänka. Jag har varit med om att barn hulkat och gråtit så mycket att de nästan svimmat. Några sekunder efter att hon urinerat slutar hon andas. Jag börjar svära tyst för mig själv. ”Fuck fuck fuck ...” Jag upprepar orden i mitt huvud igen och igen. Jag kommer att dö här. Det är nu det går upp för mig. Paniken gör att jag andas in lite för mycket av den geggiga röken än vad jag borde. Det känns som att jag sväljer eld. Jag är nära på att tuppa av men försöker hålla emot. Dödsångesten tar tag i mig. Jag är helt redo att ge upp. Så översköljs jag av en känsla jag aldrig känt förut. Med en oanad kraft lyckas jag fösa bort den livlösa kroppen ur mina armar. Jag fokuserar bara på mig själv nu. Mina ben sitter fortfarande fast bland massa andra kroppar. Samtidigt springer det ett tiotal människor över mina ben. De har varit fast längre bak men lyckats ta sig loss och springer nu över oss som fortfarande sitter fast. Jag kan inte se vilka det är som springer förbi, röken är för tjock, jag ser bara benen och skorna, några är barfota. Jag ser hur de går på min fastkilade kropp och hör hur mitt knä knakar. Mina ben är helt mörbultade men jag känner inte längre smärtan.
En bättre morgondag av Roz Aslanian och Anne Lichtenstein kommer ut på Atlas förlag.
GP SÄNDER DIREKT FRÅN MINNESCEREMONIN
Den 29 oktober 2018 är det 20 år sedan Backabranden där 63 ungdomar miste livet. En stor minnesceremoni kommer att gå av stapeln och GP finns på plats för att sända live så att även den som inte kan närvara kan känna sig delaktig i att hedra offren.
Här är hålltider att ha koll på inför måndagen:
18.45: Den första sändningen inleds på Gustaf Adolfs torg som är avstamp för det stora fackeltåg som kommer att ta sig från centrala Göteborg ut till brandlokalen på Hisingen. Under sändningen kommer ett antal personer som var på plats under brandnatten att intervjuas och GP följer med fackeltåget till Herkulesgatan.
20.00: Den andra sändningen består av ett scenprogram som GP sänder exklusivt. Ceremonin arrangeras av Göteborgs stad och föreningen BOA (Brand Offrens Anhöriga).
Det kommer bland annat bjudas på tal från räddningstjänsten och Thomas Bodström, målsägandebiträde för brandoffren och senare justitieminister. Bandet som spelade under brandnatten kommer också att återförenas och spela tillsammans för första gången sedan tragedin.
Klockan 23.42 kommer en tyst minut hållas för att hedra offren. Klockslaget är valt då det var just den tiden som det första larmsamtalet kom in till SOS.
