Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

collage-erotik.jpg
Det gör ont. Gertrud Hellbrand, Kajsa Sundin och Mara Lee skriver om maktstrukturer och sexualitet i sina respektive böcker. "Det här är litteratur som har känslor. Och det känns så mycket att det gör ont.", skriver Sanna Samuelsson. Bild: Sofia Runarsdotter, pressbild Natur och kultur, Kajsa Bergström Feiff, Märta Thisner

Den nya BDSM-erotiken i svensk litteratur

Sanna Samuelsson har läst tre romaner som varken vill chocka genom att skriva fitta eller om knapplösa knull. Hos Mara Lee, Kajsa Sundin och Gertrud Hellbrand får BDSM-erotiken litterär kvalitet i intensiva skildringar.

Under våren har mitt läsande fyllts av örfilar, rep och hår som dras i. Är det jag som gjort en djupdykning i Vertigos katalog från början av 2000-talet? Nej, jag har ägnat mig åt den svensk nyutgiven litteratur.

Malte Perssons resonemang i Expressen förra året där han kallade både Tone Schunnessons och Isabelle Ståhls debutromaner för ”post-erotiska”, och menade att det var ett tecken i tiden, känns därmed långt borta. Erotiken är i högsta grad närvarande. Och den är våldsam. Efter megasnask-succén Fifty shades of grey är det dock svårt att chockera någon med BDSM. I stället har det blivit en litterär metafor för existentiella frågor om makt.

LÄS MER: En svindlande romandebut

LÄS MER: Litteraturens unga kvinnor lever livet som de vill

Den dominerade bestämmer

I Mara Lees Kärleken och hatet som gavs ut i januari blir maktstrukturerna i relationen mellan en vit man och huvudkaraktären till en uttalad sexuell dynamik. Mannen har en rasistisk symbol tatuerad och medger att han tycker att hon är mindre värd. I samhällets ögon, är han snabb att tillägga, eftersom hon rasifieras. Han dominerar henne sexuellt, som en blinkning till den maktstruktur som redan är en elefant i rummet. Hat och kärlek ligger som bekant nära varandra. Men det är också så att det ofta är den som blir dominerad som bestämmer genom att sätta ramarna. Inom BDSM det vill säga, inte i den övriga världen, vaniljvärlden. Så också här, där huvudkaraktären är firad författare, som har skuldkänslor för sitt intellektuella övertag, men som samtidigt tvingas hantera sin nya svärmor och dennas påstådda välvilja, och samtidiga uppenbara motvilja, mot deras relation.

Läs mer: När språket blir ett slagfält

I Kajsa Sundins För att de ville det, som kom ut i mars, är dynamiken mellan huvudkaraktärerna också komplex. En deprimerad kvinna närmar sig ett par som har en sadomasochistisk relation. Hon ser något i dem, en chans att känna något. De i sin tur försöker förstå sina roller: han som plågare, hon som plågad. Han är nybörjare i den världen, och funderar över vad det innebär att vara sadist. Hon däremot tror hon kan hålla sig oberoende, eftersom det är hon som styr deras scenarion. Men det fungerar inte så med kärlek. Det är ofta de människor som plågar oss som kommer oss närmast. Det är inte den lätta kramen som känns mest och bäst, det är den där vi knappt kan andas. Den som inte släpper taget.

LÄS MER: Plågsamt samtida om sex

Gertrud Hellbrands Satyricon, som kom ut nu i maj, har kallats för en ”intellektuell Fifty shades of grey”. Här är nog ett av syftena att provocera, om man ser till karaktärernas utläggningar om det blodfattiga Kultursverige. Där litteraturkritikerna är sexhatare och puritaner, som tycker att det jämställda sexet borde vara det sexigaste, enligt feministfacit. Så blir också huvudkaraktären Olivia konfronterad av sin exman när hennes BDSM-förflutna kommer upp till ytan. ”Jag trodde du ville vara en modern kvinna. Vi har ju levt ett jämställt liv.” Men han verkar inte ha hängt med – detta är exakt vad det innebär att vara en modern kvinna. Get you a girl who can do both, som det kända memet lyder.

LÄS MER: Hellbrand återuppväcker den svenska synden

Feministisk pessimism

Författarna här är alltså inga svulstiga litteraturmän med Napoleonkomplex som älskar att chockera kulturredaktörer genom att säga ”fitta”. Nej, det är ingen Gunnar Blå vi talar om. Inte heller något knapplöst knull à la Erica Jong. Det är ett knull där knapparna förvisso slits av, men sedan räknas noggrant och placeras i snyggt ojämna högar.

Gemensamt för dessa böcker är att de ifrågasätter idén om att relationer redan nu bör spegla en framtida jämlik värld. Varför inte leka ut det som redan finns i rummet? Och det är inte bara i litteraturen det märks, utan i samhället i stort.

Vi kan kalla det för en feministisk pessimism. Det är inte längre ett tvång att försöka uppnå den utopiska drömmen om ett jämställt heterosexuellt samlag där mannen och kvinnan ska mötas i ett rosenskimmer av delade hushållssysslor och synkade orgasmer. Ingen annan del av samhället ser ju ut så. Tanken att man totalt ska kunna lösgöra sig från strukturerna man befinner sig i, som en bebis med bländande rent sexuellt CV, känns ungefär lika spännande som mensfeminismen i Libresse-reklamerna.

Den feministiska pessimismen säger, inspirerat av HBTQ-communityt: Bejaka din komplexitet. Gör vad du känner för.

Litteratur som gör ont

Och vem har sagt att ens begär ens spelar någon roll? Ja, det var ju 68:orna, som sa att det personliga är politiskt. Det är det ju, alltid, men det betyder inte att man måste politisera sina begär. Om politisera betyder skambelägga, det vill säga. Skam blir ingen glad av.

Men egentligen är det inte politiken som är poängen här, utan den litterära kvaliteten i intensiteten som kan uppkomma i skildringen av BDSM-utövandet. Vem vet, det kanske inte längre känns intressant att skildra romankaraktärer som flyter runt i Hägersten och har klädsamt mycket ångest? Att skriva tinderromaner som ”speglar samtiden”? Det här är litteratur som har känslor. Och det känns så mycket att det gör ont.

Mest läst