Jag är fake – en lögnare och bedragare, en äkta charlatan. Jo, jag menar det. Jag är journalist – jag är fake news. Men jag är som tur är inte ensam. Vi är alla bedragare. Du med. Hur skulle vi annars kunna orientera oss i en svåröverskådlig och motsägelsefull värld? Hur skulle vi stå ut?
Jag tänker så här: Vi människor är berättande varelser, vi bygger upp vår identitet, vår värld, vårt jag, kring historier. Vi reducerar och förpackar. Vi tvingar in det svåra och konfliktfyllda i ramar. Vi ordnar i kategorier och i lätt överblickbara skeenden. Vi har inget annat val. Våra hjärnor är inte skapta för att ta in oändliga mängder med information – vi måste välja och paketera.
Ja, så är det med alla försök att beskriva och förstå oss själva och samhället. Det krävs en ram, en vinkel, en förenkling. Just därför är alla journalister och alla andra som försöker ge en bild omvärlden fake. Och så ska det också vara. Journalistik är ett försök att sortera och förstå, en pågående process, aldrig en sanning ristad i sten.
Eller, annorlunda uttryckt: Detaljer och hårda fakta ska så klart vara korrekta, men den berättelse som byggs upp är alltid bara ett utsnitt, en tolkning. Journalistik, precis som vetenskap, är till syvende och sist en metod, ett sätt att berätta om världen så ärligt och öppet som möjligt – aldrig något mer.
Just detta förhållande utnyttjas just nu stenhårt av världens alla populister, konspirationsteoretiker och nättroll. Med Donald Trump i spetsen pekar de på journalister och forskare och säger:
– Kolla, de påstår att de berättar sanningen, men jag hittade några fel, alltså kan vi inte lita på nått de säger.
Det är en listigt gillrad fälla. Genom att flytta fokus från metoden till resultatet har Donald Trump & Co kortslutit hela systemet. Det finns alltid någon detalj, någon vinkel och någon tolkning att ifrågasätta. Jag tror att vi måste ha allt detta klart för oss när vi försvarar det journalistiska arbetet, och i förlängningen det demokratiska system som media är en del av. Just nu gäller det att inte gå i trollens fälla och fastna i en fruktlös diskussion om sanningen med stort S. Nej, istället bör vi fokusera på metoden, på den enkla vetskapen att det är vägen som är målet.
I diktaturer och totalitära stater finns det bara en bild av verkligheten, den officiella.
Det finurliga med vårt demokratiska system är att det förkastar detta förhållningssätt till förmån för processen. Det viktigaste är sökandet och dialogen – inte resultatet. Jag är fake. Den här krönikan är fake. Den är en tankeballong som jag släpper i väg med en enda förhoppning: att den ska väcka funderingar och engagemang, att den ska leda till eftertanke och samtal.
Har jag rätt i det jag skriver. Självklart inte. Det är ju själva poängen.
