Vad kan vi lära av Candide? Hans namn betyder Den oskyldige, och i Voltaires klassiker från 1759 är han en oskuldsfull optimist, som bryskt tas ned på jorden. Han fördrivs från sin fosterfars slott, reser jorden runt och konfronteras med tortyr och slaveri. Motvilligt tvingas han medge att människan är ond och att Gud inte verkar bry sig. Hans slutsats är ändå inte att helt ge upp, nej, "vi måste odla vår trädgård".
Exakt vad Voltaire ville med sin lilla bok har kritikerna bråkat om i 250 år. Glasklart är det inte. Men att texten sprakar av liv kan ingen förneka. Stilens lyster, språkglädjen, satirens snärt har inte vissnat. Allt framgår av Marie Berthelius smidiga nyöversättning, på Lundaförlaget Bakhåll. I Voltaires språk andas optimismen mellan raderna, vad han än påstår med själva orden.
Romanen är ju kylig mot överdriven optimism, särskilt den tyske filosofen Leibniz påstående att "vi lever i den bästa av alla tänkbara världar". Det gör vi inte alls, tycker Voltaire. Se er omkring! Hur kan Gud vara god om han tillåter våld, tortyr, olyckor och naturkatastrofer? Voltaire är inspirerad av den fruktansvärda jordbävningen i Lissabon, då katedraler krossades som pepparkakshus, och minst 30 000 människor dog i rasmassorna.
Voltaire var orättvis mot Leibniz som inte var någon naiv tänkare, tvärt om, men en rastlös samhällsförbättrare. Leibniz försökte mäkla fred mellan protestanter och katoliker, han gjorde tekniska uppfinningar, och löste "infinitesimalkalkylen", ett problem som sysselsatt tänkare sedan antiken. Nämligen hur man beräknar en förändring som är oändligt liten, men inte lika med noll. Lösningen kom Leibniz och Newton på samtidigt, obeoroende av varandra.
Leibniz menade att vår värld var den bästa tänkbara, därför att den inte var statisk utan utvecklingsbar. Det är människans uppgift att fullborda Guds intention. Egentligen hamnar väl Voltaire på en liknande ståndpunkt, när han envist påminner om att "vi måste odla vår trädgård", alltså göra det bästa av givna förutsättningar.
Men vägen dit är ruskig. Voltaire lindar varken in sina huvupersoner eller läsaren i bomull.
Candide blir enrollerad i bulgariska armén och blir genast piskad och hudflängd halvt till döds. Hans älskade Kunigunda blir våldtagen och såld till en bordell. Hans läromästare filosofen Pangloss smittas av syfilis och tappar nästippen, och blir sedan galärslav. Trots alla olyckor som drabbar sällskapet envisas Pangloss med att de lever i den bästa av tänkbara världar.
Candide håller med, men börjar i hemlighet tvivla. Vändpunkten kommer när han i Surinam möter en svart man som fått både armen och benet avhuggen av sin ägare på plantagen. "Det är till det priset ni äter socker i Europa", säger slaven bittert.
Voltaire lindar inte in sin samhällskritik. Han gisslar intolerans och fanatism av alla de slag, hos kyrka, furstar eller domstolar, och förespråkar en allmän humanism. Hans bok blev bannlyst både av franska parlamentet och Vatikanen.
När Candide återvänder efter sin resor har han lovat att gifta sig med den sköna Kunigunda, som tyvärr har blivit anskrämligt ful. Men alla slår sig ner på en liten arrendegård i Turkiet, där de ska odla sin trädgård och sälja frukt och grönsaker på marknaden i Konstantinopel.
Vad kan vår tid lära av Candide?
Trosviss optimism kanske inte är vår tids folksjukdom, snarare är det pessimismen som fräter på livstråden. Många unga i väst har tappat framtidstron, allt fler ser globaliseringen som ett hot mot jobben och välfärden. EU-projektet har haft grundkänning i och med Brexit, och demokratin urholkas i flera europeiska stater som lockar med auktoritära budskap. Medielandskapet krackelerar, fake news och fördomar florerar. Klimatförändringarna verkar hopplöst tunga att få bukt med.
Ska man ta Voltaire på orden bör man aldrig lita blint på modefilosofer eller ideologier. Men genom att "odla sin trädgård" tar man vara på givna förutsättningar konstruktivt. Hellre diplomati än despoti, hellre dialog än monolog. Och fördomar är till för att bekämpas. I sin "Traktat om toleransen med anledning av Jean Calas död" skriver Voltaire:
"Det behövs ingen stor konst, ingen utsökt talekonst för att bevisa att kristna bör tolerera varandra. Jag går längre än så: jag säger er att vi bör betrakta alla människor som våra bröder. Vad? Skulle turken vara min bror? Kinesen min bror? Juden? Siamesen?"
Om vi betraktar den andre som vår bror kan vi inte lägga allt krut på att misstro honom och hans handlingar, utan lägga mer möda på att begripa honom. Utan hopp kan människan inte leva, men heller inte utan förnuft. Och "vanligt sunt förnuft är inte så vanligt", påpekade Voltaire kärvt.
Utan hopp kan människan inte leva, men heller inte utan förnuft.
I ett roligt kapitel mot slutet möter vi en av samtidens intellektuella, signor Pococurante från Venedig. Han som har läst allt, sett allt, inte imponeras av någonting, varken av Rafaels brunmurriga målningar eller antikens trista mästerverk. Varför slösa tid på Iliaden? "Denna eviga upprepning av snarlika strider, alla dessa gudar som agerar utan att uträtta något av betydelse."
I signor Pococurante har Voltaire roat sig med att göra ett nidporträtt av sig själv - den mardrömslikt perfekte utilitaristen, den för vilken inget är heligt, men allting måste vara nyttigt och förnuftigt. En man som har sin glädje i att släcka andras glädje.
Signor Pococurante är en viktig figur för förståelsen av Candide i vår tid. Genom att se sig själv i skrattspegeln ger Voltaire oss ytterligare ett gott redskap när vi ska odla vår politiska trädgård. Där det finns självironi är fanatismen omöjlig.
