Debatt präglad av förvirring

Vad man ser beror på åt vilket håll man tittar. Jag är i London, på jakt efter gestaltningar av den kulturella och intellektuella debatten. Och med blicken ner i stengolvet på Tate Britains Duveen Galleries följer jag ett spår: en svart tejpremsa, en svagt böjd linje som sträcker sig genom utställningshallen.

Den svarta linjen är en gräns, markerar slutet och början på den zon runt Parliament Square inom vilket det i enlighet med Serious organized crime and police act 2005 är förbjudet att demonstrera utan specialtillstånd från polisen. Gränsen korsar Tate Britain och klyver Mark Wallingers nyöppnade utställning State Britain.

För alla som rört sig i centrala London de senaste åren är Wallingers installation en bekant syn. Den är en exakt reproduktion av det 30 meter långa sammelsurium av plakat, bilder och banderoller som fredsaktivisten Brian Haw uppförde efter att han i juni 2001 bosatt sig på gräsmattan utanför parlamentet - och som polisen konfiskerade i somras. Slagorden rymmer en kronologi: stoppa sanktionerna mot Irak, stoppa kriget i Afghanistan, ta hem trupperna från Irak. Ett plakat listar namnen på alla medlemmar av underhuset, och huruvida de röstade för eller emot krigen. Ett annat visar ett lemlästat afghanskt barn - "face of the enemy in Kabul".

Jag promenerar tillbaka längs Themsens södra strand. En affisch gör reklam för Tate moderns retrospektiva jätteutställning med Gilbert & George. Utställningen innehåller sex nya tavlor som alla kretsar kring temat bomber. I Jubilee gardens, snett över vattnet från parlamentet, slår Yinka Shonibares vita flagga i den råkalla februarivinden. Flaggan är hissad på halv stång - "halvvägs uppe, inte halvvägs nere, den kan fortfarande leva upp till sin potential", förklarade Shonibare när White flag half mast avtäcktes 7 januari.

BBC:s kvällsnyheter berättar att namnet på den 100:e brittiska soldaten som dödats i Irak nu har offentliggjorts.

Som sagt: det handlar om åt vilket håll man tittar, hur man beskär blicken. Majoriteten av konsten, litteraturen och dramatiken som produceras behandlar naturligtvis inte explicit världsläget (dräller du in på en slumpmässigt vald teater i London talar oddsen för att du kommer få avnjuta Lejonkungen eller någon annan musikal). Och kultur värd namnet låter sig ogärna förminskas till enbart ett uttryck för en opinion eller ett inlägg i en debatt. Men som dramatikern Simon Stephens uttrycker det när jag träffar honom inför en läsning av hans pjäs Pornography, som berättar om ett antal människors liv dagarna innan bombningen av London 7 juli 2005:

- Det man gör som dramatiker är att man gestaltar mänskligt liv, hur vi beter oss och hur vi är, och allt det formas av kriget i Irak och det mot terrorismen. Även en enkel kärlekshistoria formas av utgången, för hela vår kultur har förändrats.

På Royal court theatre spelas Gone to far, en nyskriven pjäs om vad det innebär att växa upp i det multikulturella Storbritannien. En pakistansk närbutiksinnehavare svär att han inte tillverkar bomber i affären.

BBC:s kvällsnyheter berättar att två män som varit misstänkta för att ha planerat ett terrorattentat nu har släppts i brist på bevis. "Att vara muslim i Storbritannien är att leva i en polisstat", hävdar en av männen.

Samma dag som jag träffar Paul Myerscough, senior editor på London review of books (LRB), har den brittiske författaren Martin Amis, via New York post, avlossat en giftpil mot redaktionen i Bloomsbury - en vänsterliberal bastion i den brittiska kulturella debatten. Amis är förbannad för recensionen av hans senaste roman, House of meetings. Riktigt jävla förbannad. Enligt Amis är kritikerns problem att han vill vara Amis, men eftersom han inte har förmågan försöker han förstöra det han inte kan vara.

Naturligtvis handlar det inte om boken. Den åttasidiga recensionen, som var publicerad i LRB:s januarinummer, är lika mycket en kritik av Amis ställningstaganden som offentlig intellektuell. I två essäer från i höstas, The last days of Muhammad Atta och The age of horrorism, intar Amis en minst sagt oförsonlig hållning gentemot dem som, enligt honom, med terror som medel kämpar för att utradera upplysningens arv och vrida tillbaka klockan till medeltiden.

Tonen - i synnerhet hos Amis när han vänder sig mot det han kallar "grumlig multikulturalism" och definierar islamister som medlemmar av en "dödskult", men även bland hans kritiker - är hårt uppskruvad, får mycket av den svenska debatten av framstå som en stillsam och försiktig konversation. Till viss del handlar det om en tradition av att klippa till varandra ordentligt Men också en förändrad klangbotten: terroristerna är inte längre hypotetiska, hotbilderna inte enbart föreställda.

- Jag förstår vad han säger, men vad är det egentligen Amis vill att vi ska göra? Vi har inga enkla svar på de här frågorna heller, men vi försöker i alla fall förstå vad som händer, och inte så hatiskt, säger Paul Myerscough.

Enligt Myerscough finns det ett ord som sammanfattar den kulturella debatten i Storbritannien, och den intellektuella vänsterlutande medelklass som traditionellt fört den - förvirring. På många sätt är det Tony Blairs fel. Det lyckorus som genomfor vänstern när labour, efter 18 års konservativt styre, återtog regeringsmakten "går inte att överdriva", menar han. Euforin övergick dock snabbt i ett svårartat bakrus: dels på grund av att Blair i många avseenden fortsatte att driva en politik som Thatcher skulle ha gillat, vilket lagt en våt filt över den inrikespolitiska debatten; dels till följd av 11 september och regeringens oreserverade stöd till Bush och kriget mot terrorismen.

- Det är först nu man kan se en sammanhållen opinion mot New Labour, mot Blair, mot kriget i Irak och mot USA. Det har tagit oss så här lång tid att orientera oss i den nya verkligheten, säger Paul Myerscough.

Och det är i det ljuset, menar han, som man ska se bland annat Wallingers utställning på Tate Britain och Yinka Shonibares vita flagga, som tecken på att tiden även hunnit i fatt konsten. Och på ett förändrat perspektiv. Till skillnad från i Sverige, där mycket av samtidskulturen uppehåller sig i en värld som många gånger både börjar och slutar vid upphovsmannen navel, behandlar den nära erfarenheten, har världspolitiken successivt gjort sig allt mer påmind i brittisk film, litteratur och teater. Och inte minst i skepnad av Tony Blair.

Dramatikern David Hare skildrar till exempel i Sånt händer, som spelades i Malmö hösten 2005, upptakten till invasionen av Irak; i Caryl Churchills pjäs Drunk enough to say I love you, som hade urpremiär i november i samband med Royal court theatres 50-årsjubileum, gestaltas Storbritannien och USA:s "speciella förhållande" genom en sexuellt laddad historia om de två männen (Union) Jack och och (Uncle) Sam; men även Stephen Frears bioaktuella film The Queen - som lika mycket är en film om Blair och de förväntningar han bar på när han valdes första gången. Men enligt Paul Myerscough har de kulturella reaktionerna - i synnerhet i jämförelse med de man kunde se under åren med Thatcher - "snarare varit dramatiseringar av ledarnas psykologi än konstnärliga analyser av konsekvenserna av deras politik". En uttryck för en allmän personfixering, särskilt inom politiken, men även den tidigare nämnda förvirringen.

- Men jag upplever det som att en möjlighet till opposition äntligen har börjat visa sig.

samtidigt pågår en parallell rörelse. "En backlash", anser Paul Myerscough. Men jag betvivlar att Nick Cohen, högprofilerad kolumnist i bland annat The Observer, skulle hålla med. Hans nyutkomna och stundtals mycket pricksäkra bok What's left - how liberals lost their way har avhandlats i alla tidningar och sålt slut på ett par veckor. Cohen, som har solid vänsterbakgrund, beskriver hur debatten i Storbritannien tvingat honom åt höger, "genom att stå still" (en formulering som även Martin Amis använt). Kritiken är moralisk (han står bakom kriget i Irak trots, inte tack vare, Blair) och skjuter in sig på den hållning som gestaltas på reproduktionerna av Brian Haws plakat på Tate Britain: det var sanktionerna mot Irak som var problemet, inte massmördaren Saddam Hussein; det var invasionen i Afghanistan som skulle stoppas, inte talibanernas totalitära teokrati; trupperna ska ut ur Irak, även om det omöjliggör en fortsatt demokratisering. Cohen undrar vad som finns kvar av vänsterns moraliska auktoritet när den enda principen man följer är att man hellre är solidarisk med USA:s fiender än dem som kämpar för demokrati och frihet?

Men vem lyssnar man på? Paul Myerscough gör sig inga illusioner om att LRB läses på Downing street. Tvärtom, han misstänker att den intellektuella vänstern snarast tappat i inflytande. För Thatcher och Major representerade de i alla fall fienden, men Blair, han vet att han får deras röster oavsett.

Jag har bara en fråga kvar att ställa, och den för mig till Brian Haw, som huttrar på Parliament Square bredvid en likadan bild av ett lemlästat barn som jag sett på Tate. Han bor fortfarande kvar. Lagen från 2005 gick inte att använda retroaktivt, men numer måste plakaten rymmas inom en rektangel på tre gånger en meter. Och det finns ett slags ironi i det faktum att lagen som många hävdar kom till enkom för att bli av med honom i stället har lett till att han ensam får uttrycka sin åsikt fritt utanför parlamentet. För ett ögonblick är jag övertygad om att jag kommer att få ett ordentligt kok stryk. Min fråga - vad han anser om Mark Wallingers installation - är "den dummaste jävla fråga" han någonsin hört. Vad tror du jag tycker?, fräser han åt mig, "det är ju samma lögnare som startade kriget, som mördar barn i Irak, som betalar för Tate". Men han tinar upp, berättar inte utan stolthet att han just blivit intervjuad av Channel 4. Det visar sig att han röstats fram som årets "mest inspirerande politiska person" av tv-kanalens tittare.

- Jag fick 54 procent av rösterna. Blair fick åtta.

Förra året vann Jamie Oliver.

Daniel Levin