Serietecknaren Johan Wanloo
Serietecknaren Johan Wanloo Bild: Jonas Lindstedt

De eviga tonåringarnas stad

GP Kulturs krönikör Johan Wanloo är trött på att Göteborgs vuxna fortsätter att låtsas att de lever i det decennium de råkade festa som mest.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det går att vara evig tonåring längre i Göteborg än någon annanstans. Stockholm är disco, Göteborg är rock, som någon hittade på när skinnjackor och hästsvansar fortfarande var något som unga människor bar oironiskt. Då var det ju lätt tro att Göteborgs puls är ungdomlig, framåtskridande och rebellisk.

Inget kan vara mer fel. I själva verket går generationer av konservativa ägg omkring och tillåter ingen annan att komma fram. För de är ju fortfarande ungdomar. Eller? Hur kan de vara nåt annat? De hängde ju på svartklubb. De gick på konserter på Magasinet. De spelade skivor på ställen där andra ungdomar gillade att hänga. Strunt i att det var femton-tjugo, i vissa fall trettio, år sedan. Tiden går fort när man har roligt. Nu återförenar vi Lädernunnan/Stillborn/Electric Eskimoes och visar var skåpet ska stå. Igen. Och bara för att du inte gillar rock: du kan inte andas ut bara för du gillade hiphop eller electronica eller house eller vad det kallades. Du kan inte läsa den här texten sittande i ditt kök med en femton år gammal Nef-flyer på väggen och tänka “Det är bra, ge rocksluskarna vad de tål.”

ANNONS

Du är lika mycket en del av problemet.

En gång i tiden kallades 40-talister mycket målande och humoristiskt för “Jätteproppen Orvar”. De var åtminstone bara en jättepropp. Vad vi har i Göteborg är massor av, förvisso lite mindre, men ändå, jätteproppar som slåss om uppmärksamheten.

Det gör att varje ny generation först av allt måste hantera den tidigare generationens nostalgi. Jag tar mig själv som exempel. När jag började röra mig ute i den Göteborgska natten i mitten på 90-talet fick jag oavbrutet höra att min samtid var värdelös. Men jag skulle varit med på 80-talet. Oj vad roligt folk hade då, i ockuperade rivningslägenheter och på videokvällar hemma hos Freddie Wadling. Och eftersom jag och mina generationskamrater inte fick njuta av våra glory days i fred tvingar vi alla att lyssna på vårt gaggande om 90-talet nu. Ja, jag pratar om dig som fortfarande drar repliker ur Nile City och ännu inte har slängt dina årgångar av tidningen Pop.

Katten på råttan. Stor fisk äter liten fisk. Den mobbade glasögonormen ger sig på sin halte lillebror. Det slutar aldrig. 2019 är det tio år sedan Broder Daniel la ner första gången. Jag sätter en peng på att GP Kultur slipar på minnesbilagor redan nu.

ANNONS

Vi måste bryta det här. Vi måste sluta ha så jävla roligt när vi är unga att vi inte kan gå vidare. Jag föreslår att vi har roligt hela tiden istället. För annars blir det så att år 2040 när nån 20-åring gör rymdsynth på sin genomskinliga keyboard av rök så är det fortfarande Henrik Berggrens gråtfärdiga ansikte som kommer blänga från reklampelarna.

ANNONS