Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Vårt nuvarande samhälle är på många vis ett paradis på jorden – som oundvikligen går mot vägs ände, tycker Björn Werner. Bild: Charlie Riedel, Jenny Ingemarsson

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Dansa med i klimatkarnevalen

GP:s kulturchef Björn Werner om att luta sig tillbaka i samhällssystemet och svepas med av festen: "Ett fyrverkeri av neonljus, avgaser och överflöd."

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag stapplade ut från biograf Capitols charmant bedagade lokaler i tisdags, men filmen Koyaanisqatsi rullar fortfarande i mitt huvud. För Godfrey Reggios bildkollage tonsatt av Philip Glass har trots sina 40 år efter premiären inte slutat vara aktuell. Tvärtom. Det är ett porträtt av människan, men inte människan som individ eller ens kollektiv, som kulturen annars av naturliga skäl gärna upprätthåller sig vid. Nej.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I Koyaanisqatsi framställs istället människan som ett system. Eller, i vart fall vårat nuvarande samhällsskick, där framsteget går framför allt. En naturlig rörelse bland andra, men så mycket mer intensiv än alla andra fenomen på vår jord. Rullande moln filmas på samma sätt som de böljande köerna till tunnelbanevagnar, vågornas svall på samma vis som den pulserande trafiken i Los Angeles vägnät. Korvar och TV-apparater sprutas ut på löpande band, människorna rasar fram över gatorna, flygplan lättar och landar i ett tempo som, inser tittaren när hen rycks ur den hypnotiska rytmen, har pågått i en eskalerande takt sen dess. Hela tiden framåt. Snabbare.

För den klimatkompenserande, tågåkande flexitarian som jag i teorin men knappast i verkligheten är, är denna närmast hypnotiska upplevelse bedrövande. Den intellektuella förståelsen att alla individuella försök att hejda den bokstavliga karnevalen som är vårt nuvarande konsumtionssamhälle mest bara är ett tröstlöst poserande blir till en djupt emotionell rörelse. Vi är alla bara ännu en bild på en enorm motorväg. Och vi kommer inte stanna för något.

En insikt som också är lugnande att vila i. För även om det på ett aggregerat plan fortfarande går att åtminstone bromsa den totala klimatkatastrofen, med hjälp av globala beslut och tuff lagstiftning som rakt av stänger av eller i vart fall saktar ned motorvägarna, fabrikerna, oss själva – så är det inget jag själv kan göra något åt. Eller ens vill. Systemet är där, och jag är en del av det. Så varför inte istället dansa med i karnevalen? Det finns ändå något vackert i denna explosion av dödsföraktande energi som mänskligheten under 1900-talets korta århundrade låtit detonera. Ett fyrverkeri av neonljus, avgaser och överflöd. Långresor över jorden, tropiska frukter året runt, rosor odlade i Kenya på ett flygplan till Landvetter. Om och om igen.

På många vis ett paradis på jorden – som oundvikligen går mot vägs ände, hur vi än väljer att göra. Förhoppningsvis sker det med en kollektivt beslutad mjuklandning, men också då; tempot kommer att sakta ned och festen faktiskt kommer vara slut.

I sista scenen av Koyaanisqatsi (som kommer från Hopiiindianernas språk och betyder ur balans) lyfter en rymdraket mot stratosfären, men den faller ur kurs, fattar eld och faller långsamt, flammande mot jorden.