Daniel Levin: Så skriver man om Afrika

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

När du skriver om Afrika är det några saker du bör tänka på:

•Behandla Afrika som vore det ett land – fastna inte i komplicerade beskrivningar.

•Kom ihåg att afrikaner har rytmen i blodet – och att de äter saker ingen annan skulle ta i sin mun.

•Skriv inte om vanliga människor med vanliga problem, skriv om svält, katastrofer och lidande. Djur å andra sidan är snälla och komplexa karaktärer.

•Och inte minst, kom ihåg att du gör detta för att du bryr dig, för att du försöker hjälpa.

Dessa informativa råd, och många fler, kommer från den kenyanske författaren och redaktören Binyavanga Wainainas numera smått klassiska satir How to write about Africa, som publicerades i litteraturtidsskriften Granta 2005. Den föddes – som han berättar på det Bokmässeseminarium som igår tog sin utgångspunkt i texten – som en reaktion på Grantas tidigare Afrikanummer. ”Artikeln är mer eller mindre det mejl jag skickade till Grantas redaktör”, kommenterar han. (Tidigare på morgonen har dessutom den somaliske författaren Nuruddin Farah berättat att han en gång fått en bok refuserad av en europeisk förläggare för att ”det saknades trummor” i den).

ANNONS

Den västerländska blicken på den väldiga kontinenten är lika gammal som skamlig. Därför var det befriande att se de inbjudna författarna (utöver Wainaina också Kopano Matlwa, Alain Mabanckou och Helon Habila) värja sig inte enbart inför schablonerna, utan även inför själva upptagenheten vid hur vi ser på Afrika. Om vi svens­kar vill förstå vad som grumlar vår syn får vi lista ut det själva, menade till exempel Wainaina. Något hårddraget: författare fantiserar och berättar historier, de representerar ingenting.

Ett sympatiskt försvar för tanken på litteraturen som ett världsomspännande arkiv över mänskliga erfarenheter, stora som små, privata som allmängiltiga – och som inte känner några gränser.

Samtidigt finns det anledning att fundera över den fråga Binyavanga Wainaina bollar tillbaka: grundläggande i de flesta ojämlika relationer är att den med maktövertag inte är förmögen att uppfatta sin egen roll och position. Zadie Smith gör en talande iakttagelse i ett reportage från Liberia som ingår i essäsamlingen Changing my mind: occasional essays (2009). I planet slås hon av att afrikanerna på väg hem är finklädda, som inför ett besök i kyrkan, medan västerlänningarna har kakishorts, skrynkliga t-shirts och medfarna väskor.

Inte så konstigt då kanske att de – för att tala med Binyavanga Wainaina – sedan åker hem och skriver texter som refererar till Nelson Mandela och regnbågar – ”för att de bryr sig”.

ANNONS
ANNONS