Dagsvers från Bokmässan: Khashayar Naderehvandi

I mina kvarter

är det något helt annat

obrytt umgås barnen med ungdomarna med de vuxna och

när den gamla damen som ska hela vägen till 102:an

kommer förbi med en kasse

fimpar en senig kille sin cigg, tar henne under ena armen, kassen i andra handen och frågar hur det är med barnbarnen

tjejerna som sitter på bänken

fortsätter äta sina solrosfrön, tittar upp ur telefonen

och spanar in killen med kassen

men i ögonvrån ser de varandras hunger

och bryter ut i ett skratt

större än mig

när jag går ut genom porten

och ett rött löv från marken

förs uppåt av vinden i virvlar

och vidare till ett annat –

men det finns inget annat

allting faller mot jorden

regnet trycker ner lövet, tillbaka mot marken

folk får ta skydd

inget av detta ser man

om man börjar vid korsvägen

men allt detta finns

när jag tar mig

från mina kvarter

hey hey

säger en som bor i krokarna

kepsen nertryckt på huvudet

hey, vad är det för bråttom?

hey det var längesen,

hur är det med din bror? med din mamma?

ska till stan, säger jag

det är mycket som händer, mycket som händer

du vet, bokmässan

hey, jag älskar att läsa, säger han

men har aldrig tid längre, det är alla jobbpass, och barnen och

jag hinner aldrig sitta ner med en kopp te med min egen mamma

du vet det är livet nu

men jag älskar böcker

kom förbi säger jag, det är samtal på scener och

det händer en del

vad pratar folk om, frågar han

om böcker och texter, saker och ting som de vill avhandla och ta reda på, grejer de vill berätta, såna saker

ska man bara sitta och lyssna, säger han

ja, ibland kan man ställa frågor efteråt

han ler lite snett, drar ner kepsen och säger att han kanske kommer

men vem bestämmer vem som ska prata med vem

det är lugnt, alla får prata till slut, det tar bara lite tid

ok, kompis, jag kommer om jag får tid

han blinkar mot mig och ler

ta hand om dig nu

och det regnar

långa strimmor på spårvagnens fönster

hela stan skälver

när vi åker över bron

från hisingen till fastlandet

sträcker sig några på tår

för att se bron som byggs bredvid bron

den nya är inte färdig

hänger halv över älven

som en älskare med putande mun

och stängda ögon

som aldrig når fram

och aldrig blir kysst

spårvagnen blir fullare

än en septembermåne

innan den töms vid korsvägen

och jag blir en av alla

som tar sig till mässan

och alla här blir en som jag

jag vet inte varför det är så, men jag förstår inte vem jag känner

och vem jag känner igen

och vem jag aldrig sett tidigare

går runt på mässan

och säger hej

febrigare och febrigare

ska skriva dagsvers, säger jag

och viftar med en servett

med några ord på

men orkar inte stanna kvar

när det kommer följdfrågor

vad handlar din nya roman om,

frågar jag nån

“du kan googla det, är så trött på att berätta om den igen”

ska googla sen, lovar

någons duschkabin har exploderat, medan han tvättade sig

det kan man inte googla, men man kan googla om hans nya roman också

han började blöda och hotellpersonalen fick komma in och hjälpa till

det verkar så stört – och hemskt – men vi skrattar åt anekdoten

eller snarare åt det som går att googla och det som inte går att googla

och längre bort hör jag någon säga

att en kille från publiken hade satt sig

bredvid författaren

på ett scensamtal

frågat nåt

det var ett särskilt ord

som inte var rätt, tyckte han

och det är sant

om nån talar både människors och änglars språk,

men saknar kärlek,

är den bara ekande brons, en skrällande cymbal

: frågor behöver ställas

Khashayar Naderehvandi