Schablonbilder? Bilden är tagen i april 2018 och föreställer en kvinna på flykt från Honduras med slutmål USA i flyktinglägret CAFEMIN i Mexiko city. Dagens flyktingar måste förstås i sin egen samtid, inte schabloner för de sökte skydd inför andra världskriget.
Schablonbilder? Bilden är tagen i april 2018 och föreställer en kvinna på flykt från Honduras med slutmål USA i flyktinglägret CAFEMIN i Mexiko city. Dagens flyktingar måste förstås i sin egen samtid, inte schabloner för de sökte skydd inför andra världskriget. Bild: Meek

Dagens flyktingar får inte reduceras till schablonbilder

Förläggaren och skribenten Svante Weylers paralleller mellan dagens flyktingmottagande och oviljan att ta emot judar året innan andra världskriget är problematisk, det skriver Gustaf Johansson, doktorand i historia vid Uppsala universitet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

I en text på Expressens kultursida (9/7) använder Svante Weyler de europeiska staternas oförmåga att undsätta de förföljda tyska judarna i slutet av 1930-talet som raster för att få syn på migrationskrisen i det samtida Europa. Texten är förstås ute i ett viktigt ärende, ett ärende som också är mitt, men den dras samtidigt med flera problem.

Ett uppenbart sådant är att de två situationer han ställer upp som analoga i själva verket inte alls är särskilt lika. När dagens diskussioner om den europeiska flyktingpolitiken jämställs med den totala passivitetens 1938 får Weyler det att låta som att Europa de senaste åren inte har gjort något alls för de flyende. Det stämmer inte, och det är en avgörande skillnad mellan Europa av år 1938 och Europa av i dag. Vi kan givetvis göra mer, vi måste göra det, men passiva har vi inte varit (enligt statliga tyska Statistische Bundesamt tog Tyskland bara år 2015 emot 1,1 miljoner människor, det vill säga strax under det dubbla antalet jämfört med de judar som förnekades skydd 1938).

ANNONS

Pliktskyldiga inklippsfigurer

Långt mer allvarlig är den roll som dagens flyktingar spelar i Weylers text. De dyker upp som pliktskyldiga inklippsfigurer först i dess allra sista stycke och framstår främst som ett slags schablonbild, baserad på människor som flytt i det förflutna. Det gör det svårt att få syn på dem som individer på flykt undan svåra omständigheter som i sin egen rätt är tillräckliga.

Om vi vet någonting om vad som sker när mänskligt lidande görs till en del av medieoffentlighetens ström av budskap, så är det att vi måste anstränga oss för att motverka de avtrubbningstendenser som riskerar att förvandla dessa utsagor till bilder bland andra bilder. Jag är övertygad om att omvägen via det förflutna inte hjälper oss med detta, utan att den snarare snabbar på förloppet.

Budskapet kan inte vara att vi ska engagera oss för dem som flyr eftersom samtiden påminner oss om historiska händelser. Vi ska göra det eftersom de är människor som flyr just nu och som vi därför efter bästa förmåga måste hjälpa. Skillnaden är avgörande.

Weylers misstag är att han tycks tro att det räcker med den historiska analogin. Så är det inte. Här krävs istället grundliga analyser som borrar djupt i det samtida. Historiska paralleller kan vara viktiga för sådana undersökningar, visst, men då som komplement. Vi måste skriva om vår tid som vår tid, och inte leta i den efter spår av något förflutet som upprepar sig. Det är bara på den grunden som vi kan få syn på de just nu pågående katastroferna och ha en chans att i tid förnimma de framtida.

ANNONS

Gustaf Johansson är doktorand i historia vid Uppsala universitet och fri skribent.

ANNONS