Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Jordan+Peterson+lower+res+%28c%29+Jonathan+Castellino.jpg
Omdebatterad författare. Jordan B Peterson är ett fenomen som väckt både beundran och kritik för sina böcker och youtubeföredrag. Senaste boken 12 rules for life är en självhjälpsbok som bygger på jungianska idéer om ordning och kaos. Bild: Jonathan Castellino

Därför avskyr den konservative gurun filmen Frost

Psykologiprofessorn Jordan B Peterson har nått stort genomslag med sin kulturkritik och sitt budskap om att unga män ska ta sig i kragen. Hynek Pallas synar vad systrarna Anna och Elsa i Frost avslöjar om Petersons ideologi.

Jordan B Peterson var en okänd psykologiprofessor i Toronto när han 2016 attackerade könsneutrala pronomen i en Youtube-video. I dag toppar hans nya bok 12 rules for life: An antidote to chaos försäljningslistorna. Peterson applåderas för att uppmana unga män att städa sina rum och han kritiseras för att förakta svaghet. Från alt-högerns nätforum till Svenska Dagbladets ledarsida omfamnas den konservative gurun för sitt ”förgörande kritik av identitetspolitik och postmodernism”.

Det finns naturligtvis mycket att diskutera i detta fenomen. Som varför Petersons tankar tycks så tilltalande i dag. Men som kritiker har jag främst fångats av hur motsägelsefull argumentationen är hos kulturkrigets nye affischpojke, och vilken kultur- och samhällssyn han förmedlar till grabbarna som ska ta sig i kragen.

LÄS MER: Identitetspolitiken möjliggör rasistiska rörelser

Peterson slår sig gärna för bröstet med bombastiska påståenden som sina tolv regler. Däribland: ”Anta att personen du lyssnar på kan veta något du inte vet” och ”Var precis i dina uttryck”. Men lever han upp till dem själv? Nja, det döljer sig knappast en ödmjuk lyssnare eller precist uttryckande kulturkritiker bakom dessa fraser. Något som nyligen blev tydligt i en intervju med tidskriften Time (12/3) där Peterson la ut texten om Disneyfilmen Frost.

Frost mot Den lilla sjöjungfrun

Likt de ”kulturmarxister” han ogillar, som filosofen och filmanalytikern Slavoj Žižek, dras nämligen den kanadensiske jungianen till populärkultur. Just Frost – som han avskyr – har Peterson avhandlat flera gånger. Filmen från 2013 är ”propaganda för sin tid: ingen kommer se den om 20 år, men de kommer se Den lilla sjöjungfrun för evigt”.

Som kritiker har jag främst fångats av hur motsägelsefull argumentationen är hos kulturkrigets nye affischpojke, och vilken kultur- och samhällssyn han förmedlar till grabbarna som ska ta sig i kragen.

Det är intressant att följa resonemanget kring Frost eftersom det avtäcker ideologin bakom förment objektiv kritik. Petersons tes är simpel: allt är arketyper. Konst är inte konst om konstnären är medveten om vad hen (förlåt: han eller hon) gör. En historia måste manifestera sig själv. Dess båge får inte sikta på moralism. Då blir det propaganda. Times journalist undrar då vad som är skillnaden mot Den lilla sjöjungfrun. ”De andra filmerna är baserade på folksagor som vi kan spåra 13 000 år tillbaka”, svarar Peterson.

”Så det är inte tillåtet att skapa nya historier?”

”Inte för politiska syften.”

Gift+Guide-Dollar+Shopping
Feministisk propaganda? Systrarna Elsa och Anna från filmen Frost.. Bild: Bruce Barton

Fast nu är inte Frost en ny historia. HC Andersen, som även skrev Den lilla sjöjungfrun publicerade Snödrottningen 1845. Andersen valde ur folksagorna och det gör i sin tur även Disney. Filmerna Frost och Den lilla sjöjungfrun är båda omstuvade. Fast Peterson vägrar på Times fråga acceptera Frost som bara en ”älskvärd film om systerskap”. Han ser något sinistert.

LÄS MER: Så tyckte GP:s filmkritiker Mats Johnson om Frost

Här är det relevant att reflektera över Petersons analys i relation till hans övriga tankar. Är det inte snarare så att det bara är när professorn själv inte gillar budskapet som konsten blir propagandistisk moralism? För han ger sig inte på politisk fiktion som 1984 – som innehar andra plats på Petersons lista över viktiga böcker – Djurfarmen eller Fahrenheit 451. Han ger sig på den första Disneyfilmen med två kvinnliga huvudpersoner.

Kvinnan kaos och mannen ordning

Peterson är sin jungianism trogen. Analyserna syftar till att stoppa saker på plats i det kollektiva undermedvetna. Enligt professorn är kvinnan kaos och mannen ordning. För säkerhets skull – för att ingen postmodern kritiker ska komma och rucka på detta – så förankras det i biologi: ”Man, kvinna, förälder och barn är naturliga kategorier för oss, djupt rotade i känslomässiga strukturer och motivation”, skriver han i 12 rules. Kulturanalysen yxas till efter detta. Så är Disneyfilmen Skönheten och odjuret bra (”inte propaganda eller moral”) eftersom kvinnan gör sin uppgift och formar ett förhållande med rätt person.

Vad är det annat än sensmoral? Peterson anpassar verkligheten efter sin karta i lika hög grad som dem han kritiserar.

Det minst imponerande med en person som har ”psykolog” på visitkortet är ändå detta: Peterson tror att generationen som fick sina föräldrar att jaga Elsas prinsessklänning på Blocket om 20 år ska ha glömt sin barndoms viktigaste kulturupplevelse.

LÄS MER: Vita flyktingbarn på film - för lätt lösning komplext problem

I sammanhanget är det också värt att påminna om hur liknande kritik, att underhållning ska separeras från sociala kommentarer, på 1980-talet riktades mot en annan film med stor kvinnlig publik – Dirty Dancing. Idag är den propagandan en nittonhundratalsklassiker.

Jordan B Petersons adepter ser honom som riddaren i kampen mot marxister som sedan 1970-talet drivit postmodernismen för att förvanska västvärldens värderingar.

Vem som går segrande ur det kulturkriget är oklart. Men en sak är säker – slaget om filmanalyserna har kulturmarxisterna redan vunnit.

Mest läst