Därför älskar vi att bli skrämda

Gastar, gengångare och poltergeists. Marleys ande och Mumien. Dracula, Frankensteins monster, Nicole Kidman i De andra. Tjejen i The Ring.

Fiktionens spöken och odjur är otaliga – men de har ingenting att sätta upp mot verklighetens fasor.

Hur skräckinjagande är egentligen en påhittad vampyr i jämförelse med Hagamannen på Umeås gator 2005? Hur mycket hellre skulle man inte vilja få besök av forna julars spöken, än att behöva befinna sig i dagens Aleppo där bomberna faller?

Man kan med andra ord tycka att skräcken som redan finns omkring oss borde vara tillräcklig, eftersom den är så mycket läskigare än allt som författare, sagoberättare och regissörer kan hitta på.

Men den ärinte tillräcklig. Som bekant är den moderna människan storkonsument av underhållningsvåld och fiktiv skräck.

I en undersökning som genomfördes vid Chicagos universitet 1994 lät forskare sina studenter titta på detaljerade dokumentärer om osmakliga ämnen – och väldigt få klarade av att stanna visningen ut. Detta, konstaterade undersökarna, var samma ungdomar som på sin fritid betalade pengar för att se betydligt vidrigare fenomen inträffa på vita duken.

Varför denna skillnad?

Vi kommer dit.

Nu är detHalloweenoch leksaksbutikerna vet att det finns kapital att tjäna på vår skräckvurm. Vampyrmasker, gummilarver, självlysande dödskallar – allt går hem. Och för den som vill fortsätta att utsätta sig för fasor efter högtiden, finns romaner av Stephen King, Anne Rice och Clive Barker att tillgå. Några av vår tids mest lästa författare.

För att inte tala om alla datorspel med skräcktema som finns i handeln, de oräkneliga rysarna på strömningstjänsterna, samt en och annan podcast som specialiserar sig på kusliga berättelser.

Så långt tillbaka vi kan gå har skräckberättelsen varit en del av människans kulturella intag. I slaviska och rumänska folksagor så uråldriga att datering är omöjlig, tre-fyra tusen år, fem, sex, vem vet, möter vi för första gången vampyrerna. I Norden hade vi maror, troll, rån och Näcken, i Indien rakshasa-demonerna, och i forntidens Kina skuttade jiangshi runt, den hoppande vampyren (ja, även kineserna ser det komiska i detta. Jiangshin är huvudperson i ett stort antal Hongkong-producerade skräckkomedier).

Den riktiga boomenför skräckberättelsen som vi känner den i dag, var emellertid den uppblomstrande romanläsningen i slutet av 1700-talet och under 1800-talet. De första folkbiblioteken som var öppna för en bred allmänhet slog upp sina portar, däribland det Dicksonska biblioteket i Göteborg som vid sitt öppnande var först i Sverige. Skolväsendet utvecklades samtidigt vilket fick läskunnigheten att öka dramatiskt; tidningar grundades och distribuerades till kaféer och andra inrättningar.

Detta var också Romantikens tid. Den romantiska rörelsen var en reaktion mot upplysningens blinda vetenskaps- och förnuftstro under 1700-talet. Man längtade bort från matematiken och provrören, till det oförklarliga och mystiska. Själens skuggsidor skulle prompt utforskas av tidens skalder, likaså naturens andeväsen och förfädernas övergivna borgar.

Mot en sådan fond var det inte märkligt att just skräckromanen blev en så omhuldad genre.

Den var redan från början en avslöjande spegling av sin samtid. I ett sexuellt tillknäppt Europa kunde inte respektabla författare utan vidare krydda sina berättelser med erotiska detaljer – gjorde de det, riskerade de utsättas för en kritikstorm och dessutom bli polisanmälda. Därför är det svårt att hitta någonting som bokstavligen berättar om ett sexuellt möte i irländske Bram Stokers klassiska vampyrroman Dracula, trots att boken fullkomligen osar av undertryckt sexualitet. Allt från greve Draculas förförelse av unga, oskyldiga kvinnor, till de honkönade demonernas angrepp på den ömsom livrädde, ömsom motvilligt förtjuste hjälten Jonathan Harker, vittnar om en stor, samhällelig rädsla för sexualiteten, i synnerhet den kvinnliga.

Med samma efterklokskapär det intressant att läsa Dr Jekyll and Mr Hyde, som gavs ut ett decennium före Stokers vampyrbok. Robert Louis Stevensons skräckroman berättar om en laglydig och moraliskt högtstående läkare som genom drickandet av ett elixir förvandlas till den usle Mr Hyde. I Hydes skepnad kan han ge sig hän åt sin mörka sida och ägna sig åt idel klandervärda handlingar, som kvinnoaffärer, misshandel och mord. Ju oftare han förvandlar sig till Hyde, desto svårare blir det för honom att återvända till sin ursprungsform den gode doktorn. Till sist går det inte alls, och Jekyll möter sin undergång.

Den viktorianska sensmoralen är här klar: Att ge efter för sina drifter kan vara livsfarligt.

Men vårt sugefter skräck handlar ju knappast om att vi önskar få lära oss mer om vår samtids komplexa värderingar. Det är själva rädslan som lockar, hur konstigt det än kan låta. En rädsla som vi själva väljer.

När någonting skrämmer oss aktiveras vår inneboende flykt- och kamprespons, som förbereder kroppen på ett uppfattat hot. Hjärtrytmen ökar i takt, vi andas snabbare, musklerna spänns. Och det kan kännas bra. Det kan kännas oerhört bra. Endorfiner, dopaminer, serotonin och adrenalin sköljer genom våra kroppar i det läget.

En risk även för dem som är allra mest tillfreds med sina liv, är att vardagen med dess rutiner blir enformig ibland, kanske till och med tråkig. När någonting skrämmer oss försvinner denna tristess. Vi uppmärksammar vår omgivning, fullt medvetna om nuet, och ödslar inte tid på att fundera över vad som hände i går eller vilka uppgifter som väntar i morgon.

– Ingenting kan jämföras med att besegra en zombiearmé i ett hemsökt hus eller hoppa ut genom ett flygplan om målet är att känna sig världsbäst efteråt, förklarar sociologen Margaret Kerr för Huffington Post.

När vi klarat oss genom en kuslig aktivitet resulterar det i känslor av kompetens, tillräcklighet och framgång. Den här kicken kan vara så kraftig och uppiggande att vi strävar efter att uppleva den på nytt, om och om igen. Med andra ord är det fullt möjligt att bli skräckberoende.

För att vara noggrann, bör det dock redan nu påpekas en sak: Det är skillnad på skräck och skräck.

Att på riktigtvara rädd för sitt liv är inte stärkande, utan kan orsaka trauman som försvagar oss och gör tillvaron miserabel. För att skräckupplevelsen ska vara lustfylld krävs det att vi befinner oss i trygghet när vi tar del av den.

Den som läste Dr Jekyll och Mr Hyde när boken gavs ut i slutet av 1800-talet kände nog en ovan upphetsning, men visste med sig att makten fanns på läsarens sida. När som helst kunde den skrämde slå igen romanen och återgå till sitt liv; tända ett ljus, äta en macka.

Samma säkerhetslina finns i dag. När vi ser det slemmiga monstret i Ridley Scotts första Alien-film hoppar vi kanske till i soffan eller biosätet, men inte sällan skrattar vi också direkt efter vår reaktion. Om besten verkligen stått där, fyra meter framför oss, hade ett leende inte varit lika lätt att ta till, men som läget är nu finns ingen reell risk till skada.

Om vi känner för det kan vi stänga av teven, lämna biosalongen, spola förbi hemskheterna, blunda – ja, möjligheterna till självförsvar är oändliga. Därför finns även glädjen där.

Inte för alla,naturligtvis. Hur stort känslotumult vi behöver för att bli taggade på tillvaron är högst individuellt. Somliga av oss läser John Ajvide Lindqvist och tittar på Saw, medan andra enbart med avsevärd ansträngning kan sitta igenom de mest explicita scenerna i en Beck-film. Vissa hoppar fallskärm, medan andra … gör det inte. Och inget av alternativen är mer rätt än det andra.

För den som har mage för det kan dock skräck vara en genväg till energitillskott. Skräckfilmer och -romaner låter oss erfara rädsla på ett lustfyllt och tryggt sätt. Vi får också tillfälle att identifiera oss med en förbjuden roll, förbrytarens, och ta del av erfarenheter som vi – gudskelov – annars aldrig hade fått.

Hos många finns ett behov att emellanåt utsätta sig för intryck som skiljer sig åt från det vanliga lunkets, och knappt någon upplevelse är lika ovan för oss som utforskandet av den mörka sidan i människans natur.

Yvonne Leffler, professori litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, har specialiserat sig på modern populärfiktion. I sin bok Skräck som fiktion och underhållning (2001) skriver hon att en stor del av underhållningsvärdet i skräck är att berättelserna i genren ofta blandar en trygg mall med olika oväntade inslag. Vi förs in i en spännande äventyrsvärld, men känner snabbt igen oss i det att det finns en tydlig uppdelning i hjälte och fiende, och att berättelserna nästan uteslutande tar sin början i en ordnad miljö som hotas av oordning från något obehagligt och främmande: ett monster (som antingen kan vara övernaturligt, naturligt men för människan okänt, eller psykologiskt).

Den bekanta formenkombineras med överraskningar som ibland har med monstrets skepnad och agerande att göra. Monstret är enligt konventionen en bärare av negativa värden. När den som representerar oss i historien, den goda hjälten/offret, slutligen besegrar besten, är det bevis på att en enskild människa kan klara av ett okänt hot som tycks övermäktigt. Även denna insikt torde vara välgörande för må-gott-känslan i kroppen.

Ett tredje skältill skräckens popularitet är dess sammansvetsande funktion. Det må vara en kliché att ta med sin dejt till biografen för att se en skräckfilm, men som romantisk metod har den faktiskt stöd i forskning. Psykologiprofessorn Shelley Taylor vid Kaliforniens universitet är en av de forskare som framhåller att vi efter den adrenalinkick som filmmediets ”säkra skräck” ger oss, är mer benägna att tycka om människorna som har delat upplevelsen med oss. Människan är ett socialt djur som vill vara nära sina artfränder när fara hotar.

Trots alla dessa fördelar, och trots – eller kanske på grund av – att skräcken är en av de mest populära genrerna i underhållningsfiktionen, har den sedan sin första storhetstid på 1700-talet utsatts för mycket kritik. Det fanns tidigt en rädsla för att skräckberättelserna uppmuntrade läsarna, i synnerhet de mindre nervstarka kvinnorna, att ägna sig åt skumraskaffärer och omfamna synden. Eftersom historierna gjorde att man levde sig in i deras händelseförlopp, kunde människor som saknade den rätta mentala motståndskraften få svårt att skilja på verkligheten och det påhittade, menade man – och själva bli mördare.

Känns resonemanget igen?Till formen minner det mycket om den moralpanik som blossar upp med jämna mellanrum då en kulturyttring, i synnerhet en vars utövare är yngre än genomsnittet, når stor popularitet. Vi kan dra oss till minnes 80-talets starka reaktioner över rollspel, som sades göra ungdomar till satanister och vettvillingar, och dagens höga tonläge i diskussionerna om tv-spel som Grand Theft Auto.

Kraftiga reaktioner av det slaget lär aldrig upphöra. Betryggande åtminstone för vissa är att det som väcker reaktionerna inte låter sig besegras i första taget. Skräcken är det mest talande exemplet. Försöken att bekämpa den har varit att ta strid mot någonting grundläggande mänskligt. Och vi kommer inte undan oss själva.

Tobias Holmgren

livsstil@gp.se