Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Nordic_noir
Nordisk noir handlar inte om att lösa brott, utan om att förstå dem. Den stora frågan är inte vem som har begått mordet, utan varför mordet har begåtts.

Därför älskar världen vår noir

Skandinaviska kriminalserier gör succé utomlands och nya serier görs i dag med den internationella publiken i åtanke. Jimmy Håkansson hittar tre smickrande och två mindre smickrande anledningar till världens intresse för "nordic noir".

Under samlingsnamnet ”nordic noir” gör skandinaviska polisserier som Brottet och Bron succé utomlands. Men vad har den nordiska krimfiktionen som andra saknar?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den norska superserien Ockupationen öppnar med ett rött blodspår på ett vitt snötäcke. Bilden är både en sammanfattning av den skandinaviska kriminalvågen och en parodi på den. I mötet mellan dygd och dekadens bor “nordic noir” – den klumpiga genrebenämningen av all skandinavisk fiktion som västvärlden inte kan få nog av. För till skillnad från Raymond Chandlers deckarhistorier som trillar fram längs smutsiga bakgator och in i sunkiga syltor är den skandinaviska motsvarigheten lika ljus och fräsch som en målgruppsanpassad mäklarannons.

Men det har sina poänger. För om Chandlers privatdeckare Philip Marlowe var det enda anständiga i en genomrutten värld är de nordiska krimsnutarna tvärtom. De är klumpiga, flottiga, akoholiserade och vulgära. Men de är också de enda som kan genomskåda den skenheliga tillvaron för vad den egentligen är.

Formatet går att spåra till 1965 då Maj Sjöwall och Per Wahlöö släppte den första romanen om kommissarie Martin Beck. I Sjöwall/Wahlöös böcker var den kiosklitterära prosan ett sätt att sockra deras marxistiska kritik av “socialdemokratins förräderi mot den svenska arbetarklassen”. Sedan dess har samhällskritiken varit inpräntad i den nordiska kriminalfiktionens genetiska uppsättning, precis som blodstänkta vinterlandskap.

50 år senare har tv-serierna tagit över stafettpinnen från böckerna. Efter Brottets, Borgens och Brons internationella framgångar har efterfrågan på ”scandi crime” och ”nordic noir” exploderat. När en nordisk kriminalserie görs i dag är det med en internationell publik i åtanke. I USA har Brottet blivit The Killing, och Bron har gjorts om för både amerikansk och engelsk/fransk tv. Samtidigt hyllar engelsk press de undertextade originalversionerna av Mammon och Jordskott, just för att textningen kräver tittarens odelade uppmärksamhet i en tid där multitasking har blivit norm.

När jag frågar Erik Skjoldbjærg, som regisserade Ockupationen (sänds på SVT senare i vår), om vad som utmärker den nordiska kriminalfiktionen svarar han att historierna bygger på traditionella mekanismer som spänning och igenkänning. Men utöver det återkommer motivet om ondskan som tränger in i våra moderna samhällen. Återigen framträder bilden av den inverterade noirdeckaren där mörkret lurar bakom vita staket, faluröda stugor och mönsterstickade tröjor. Om vi kokar ned begreppet så handlar nordisk noir inte om att lösa brott, utan om att förstå dem. Den stora frågan är inte vem som har begått mordet, utan varför mordet har begåtts.

En annan teori är att det händer något med det skandinaviska deckarspråket när det översätts till engelska. Det blir sparsmakat, enkelt, tydligt. Inte sällan blir det platt och banalt. Men ibland blir det vassa språket en skalpell som sticker hål på välfärdssamhällets varbölder. Tänk då hur effektfull mäklarannonsens tillgjorda estetik blir när samhällets gula var väller fram över mattlackade parkettgolv och solkar ned fötterna på danska designklassiker.

Det finns också andra, mindre smickrande, anledningar till varför vi pratar om den nordiska noirens internationella framgångar. Att vår kriminalfiktion fick ett bredare genomslag i början av 2010-talet har till viss del att göra med den omfattande manusförfattarstrejk som rådde i USA och ledde till en brist på välskrivna originalmanus. Och när det talas om den skandinaviska tv-boomen i utlandet så är det alltid de tre B:na som nämns: Brottet, Bron och Borgen. Varav den sista är ett politiskt drama som buntas ihop i nordic noir-genren av bara farten.

Nordic noir har dessutom ynglat av sig i tv-genren ”celtic noir” med serier som Broadchurch, The Fall och första säsongen av True Detective. Och flera år innan dess var The Wire en ambitiös polisserie som i fem säsonger skar igenom lika många av Baltimores samhällsskikt för att hitta roten till stadens korruption.

Sedan ska vi inte underskatta den kombinerade effekten av exotifiering och skadeglädje. I den skandinaviska kriminalfiktionen krackelerar bilden av den självgoda välfärdsutopin, och ut pyser extremhöger, polismord och sexualbrott iklädda mönsterstickade Gudrun & Gudrun-tröjor.

I går var det premiär för den 33:e Beck-filmen i ordningen där Peter Haber spelar huvudrollen. Vid det här laget har karaktärerna nötts ned till en skugga av sina forna jag, och den ”marxistiska analysen” har blivit ersatt av en massproducerande snutfilmsfabrik. I slutändan blev också den nordiska noiren en kugge i det system som den svor att förinta.

Mest läst