En vän - det finns ingen anledning att röja hans identitet, han har många namn och ikläder sig flera skepnader - hade förr om åren ett slags inbyggd alkoholmätare. Det slog sällan fel, i samma stund som han började skråla Thunder road visste man att den vanligtvis ganska reserverade personen var dömd att avsluta kvällen i ett mindre fördelaktigt tillstånd. Han liksom väste fram fraserna . Och om man fångade honom där i glappet, innan allt hade gått fullkomligt över styr, så bjöd han inlevelsefullt på hela skapelseberättelsen: från initiationsriten på storebrorsans rum, via konserterna till berättelsen om "Springsteen" (alltid bara med efternamn), hur han låt för låt, album för album, lyckades sammanfatta allt som var väsentligt i livet; om hur det är att växa upp och kämpa vidare, steg för steg.
Och inte minst: att han var på riktigt, han sjöng sitt liv - ett riktigt liv.
Min egen Springsteenberättelse var förvisso kortare. Men jag hade ett i Brucesammanhang bra kort på hand: min första lp var Born in the USA.
Vittnesmålen om hur man fann Springsteen har vissa likheter med frälsningsberättelser. Men då de senare hämtar sin dramaturgiska kraft i att personen först lever ett alltigenom förfärligt liv och sedan ser ljuset, så bygger de senare på att det är den rena, oskuldsfulla blicken som instinktivt ser vad det är som gäller (därför brukar jag utelämna detaljen att jag samtidigt med Born in the USA lyckades tjata till mig Twisted sisters Stay hungry - och att jag dessutom tyckte den var bättre).
Bruce Springsteen har nämligen inte bara lyckats bygga rockvärldens stadigaste autenticitetsmyt, han har dessutom på ett ojämförligt vis fått dem som verkligen älskar hans musik att försöka konstruera en lika autentisk berättelse om sitt förhållande till hans musik. Detta blir mer än tydligt i Janne Adeens och Richard Ohlssons nyutkomna bok Bruce Springsteen - 16 album.
Adeen och Ohlsson har delat upp Springsteens skivor emellan sig (boxen Tracks räknas som ett album) och i välskrivna, men till sin karaktär något enformiga, texter betar de i kronologisk ordning av hans karriär. Jag lär mig en hel del nytt om Springsteens musik - det är som sagt ett gediget arbete - men det bestående minnet är alla brytpunkter. Det vill säga hur det kändes att höra Springsteen första gången, respektive skiva första gången eller vilken fas i livet skribenten var i när ett visst album nådde skivbutikerna (nyförälskad, nybliven förälder eller bilägare och så vidare).
Berättelsen om Springsteen vävs samman med skribenternas om sig själva. Syntesen blir en bok som trots de emellanåt pliktskyldiga referenserna till världen utanför texthäftena inte riktigt förmår lyfta blicken över det biografiska och det faktiska.
Det motsatta gäller för den lika färska Springsteenland - svenska texter om Bruce Springsteen, i vilken 15 skribenter i nyskrivna texter vrider och vänder på fenomenet Springsteen. Visst skådas det en del i naveln här också. Inte minst i Oskar Hammarkrantz mycket underhållande berättelse om hur det var att genomleva sin skoltid i ständig skräck att bli påkommen nynnade på Born to run. Eller Andres Lokkos beskrivning av hur han som 13-åring 1981 såg New Jersey-sonen på Hovet och redan under konserten känner nostalgi över upplevelsen (klå det ni!). Och Ulf Stolts minne av hur han sommaren 1983 på vinst och förlust åkte till Asbury park och lyckades få en privat konsert i present av självaste Bossen har en självskriven plats bland Bruceevangelierna.
För Springsteenlands styrka är - utöver att texterna generellt är väldigt välskrivna - dess vida perspektiv och intellektuella spänst. Camilla Larsson, till vardags på Göteborgs filmfestival, tar sig initierat an Sean Penns film Indian runner och dess intima förhållande till låten Highway patrolman från albumet Nebraska. Ola Sigurdson låter i essän Öster om Eden - Bruce Springsteen, religion och utanförskap elegant såväl mannen som musiken silas genom ett teologisk prisma. Medan Malena Rydell letar efter den kanoniserade berättelsens bortredigerade passager, närmare bestämt Julianne Phillips, som under några år i slutet av 80-talet kunde titulera sig fru Springsteen.
Och alla älskar Bruce. Fast på olika vis, och på olika abstraktionsnivå. Det genomgående är dock identifikationen med upplevelsen av livet som en ändlös kamp för något åtminstone lite bättre, om att vilja bryta upp och ge sig av på jakt efter den ständigt undflyende gemenskapen och samhörigheten. Universella erfarenheter som skär in i det privata och blir allmänmänskliga.
Samtidigt kan jag inte undgå att under läsningen fundera över vad det är som har gjort just Springsteen så kopiöst populär i Sverige. Och att fascinationen uppenbarligen varken känner köns-, ålders- eller klassgränser. En möjlig förklaring skymtar i Harald Gatus text Johnny 99 och andra förlorare i fabriksdödens USA. Genom berättelsen om den arbetslöse bilbyggaren Ralph ser Gatu (till vardags på Dagens arbete) den amerikanska fackliga kampens uppgång och fall, och Springsteens roll som uttolkare av den amerikanska drömmens sammanbrott.
En sak har speglar gemensamt: när vi tittar i dem ser vi främst oss själva. Och i Springsteenspegeln framträder bilden av ett USA där man tillsammans drömmer om att bygga ett bättre och rättvisare samhälle, där alla ska med - och musiken blir till ett äreminne över något som i dag tyvärr tycks hopplöst förlorat.
Kan det vara så enkelt att vi föreställer oss att Bossen är sosse?
Så måste det vara.
