En gång i tiden fanns det en ren popkultur skapad av samhällets utstötta underklass, långt bort från företag och fina institutioner. Men det som var en kultur för förlorare där coolhet var det enda kapitalet har nu kapats och kramats ihjäl av tråkiga rikingar och lämnats att dö på Dramatens stora scen. Så ungefär kan man sammanfatta tesen i (Aftonbladet) kulturjournalisterna Martin Aagård och Natalia Kazmierskas essäsamling med den lite självironiska titeln Popkulturens död. Det som kännetecknar en riktigt relevant popkritiker är ju inte att vara först med att upptäcka ett fenomen, utan att vara först med att dödförklara det.
LÄS MER:Modigt överdramatiskt om unga män
Jackass och performance
Och författarna stoltserar med att vara medskyldiga. Genom att jämföra Jackass med performancekonst på kultursidorna och envisas med att ta popkultur på allvar har de båda bidragit till att fullständigt luckra upp gränserna mot finkulturen. Men de värsta förbrytarna är, kanske oväntat, det avantgardistiska Göteborgsbandet The Knife. De må ha kampanjat för FI – men enligt Aagård och Kazmierska är deras koncept som hämtat ur en kulturvision från Nya Moderaterna: entreprenörer i eventbranschen som gentrifierade folkliga uttryck som kabaré, karaoke och dragshow och förde in det i de borgerliga salongerna samtidigt som de tjänade storkovan på reklamfilmsmusik och banade väg för andra medelklasskids att använda popkulturen som karriärväg in på de tunga kulturinstitutionerna.
I åtta kapitel rör sig Aagård och Kazmierska från dokusåpans utveckling till analyser av skvallerjournalistik, bildning och coolhet. Från Adorno till Boten Anna. Frågan är vad författarna vill, förutom att tvärsäkert slå fast att popkulturen är död och dra (visserligen intressanta) anekdoter. Vad är problemet?
Ett svar kanske är pengarnas intåg. Det räcker inte längre att förstå och älska kultur, du måste ha råd att uppleva den när kultur allt mer kommit att handla om upplevelser. Shopping säljs in som en kreativ process. Varumärkena har slutat nöja sig med att bara sponsra artister, de vill själva skapa innehåll, som spritmärket som gjorde en låt med Swedish House Mafia. Det är lite skrockigt. Men säg vid vilken tidpunkt i historien som popkulturen inte varit konstgjord, genomfalsk och sockerhög, superkommersiell och alldeles, alldeles underbar?
Många exempel ur boken kan lika gärna vara bevis på att popkulturen inte är död. Det går inte att försörja sig på musik, samtidigt utmålas upphovsrätten som ett av de stora problemen. Det finns inga nya superstjärnor längre, men Adele är 29 och Beyonce är 36. EDM (elektronisk dansmusik) avfärdas som en av popens största musikaliska massgravar, men både Halmstadskillen Basshunter och Avicii lärde sig att göra effektiva poplåtar som tog världen med storm med hjälp av samma enkla gratisprogram. Gör det själv-kulturen lever och mår bra.
LÄS MER:Bostadsjakten gjorde mig till en sämre människa
Är det inte snarare så att popkulturen numera är så uppvärderad att det är allt som får plats på kultursidor och på de stora institutionernas scener?
