I Claire Messuds senaste roman Den brinnande flickan försöker den 17-åriga Julia komma underfund med vad som egentligen hände hennes bästa vän Cassie och varför den nära vänskapen löstes upp och försvann. Det handlar om en dubbel efterlysning eftersom flickorna, trots sin olikhet, speglat varandra och själsligen varit ”sammanbundna av en osynlig tråd”.
Historien utspelar sig i den lilla amerikanska staden Royston där barnen träffas i förskolan och omedelbart blir oskiljaktiga. Båda är ensambarn och ser sig som systrar som delar livlig fantasi och upptäckarlust. Cassies pappa är död och hon tillbringar mycket tid i Julias stabila familj där hon dock efter hand börjar betraktas som ett orosmoment. Läsaren får inga tydliga svar, men berättaren laborerar med skillnader i klasstillhörighet och begåvningsprofil för att kunna förstå varför själsfränderna med tiden glider isär.
Texten trevar och testar sig fram. Messud verkar lägga över ansvaret för det berättartekniska på sin unga jagperson som brottas med dispositionen och på en metanivå kan se sig själv och omgivningen som ”gestalter i en roman”.
Vid några tillfällen växlar perspektivet över i den allvetande berättarens, vilket skapar ett trovärdighetsproblem som Messud försöker avhjälpa med en uppenbar nödlösning som bara skapar ytterligare knöligheter. Eller är det Julia som inte lyckas få styr på sin historia? Är det tafatta hantverket avsiktligt?
I såväl ungdomsromanen som vuxenlitteraturens uppväxtskildring är det ofta en ung röst som bär fram berättelsen. Det underförstådda kontraktet med läsaren utlovar ändå att texten är skriven med författarens fulla konstnärliga kraft. Under läsningen av Den brinnande flickan upplever jag mig gång på gång snuvad på denna starka kreativa energi. Boken känns som ett utkast till en roman som hade kunnat bli riktigt, riktigt bra.
