Christine Falkenlands nya är mörk och tonsäker

Berättelsen om kyrkoherden Erlands självbedrägeri bär likheter med Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Mikaela Blomqvist läser om en kärlekstriangel med drag av mardröm.

ANNONS
|

Redan första stycket i Christine Falkenlands nya roman Själasörjaren är oroande. Kyrkoherden Erland, skall gå in på sitt kontor men stannar vid dörren för att rutinmässigt snärta sig själv med ett gummiband och känna efter att könet ligger där det ska. Väl därinne börjar han skriva en predikan men fastnar vid en mening av Luther: ”Du känner ju icke rätt din egen natur och beskaffenhet”.

Bedrar sina läsare. Christine Falkenland bedrar sina läsare lika mycket som romanfigurerna Erland och Claudia bedrar sig själva.
Bedrar sina läsare. Christine Falkenland bedrar sina läsare lika mycket som romanfigurerna Erland och Claudia bedrar sig själva. Bild: Kristin Lidell

Erland är alltså en man som lever i självbedrägeri. I sina ensamma funderingar kring sin fulhet, kring riktigheten i den nyligen genomförda plastikoperationen av näsan, kring den aldrig realiserade drömmen om passionerad älskog och det icke-existerande samlivet med den strikt troende hustrun har han Gud och skriften som uppfostrande samtalspartner. Med dem tänker han också vidare kring samhället och sedernas förfall, det felaktiga i kvinnliga präster, det felaktiga i kortärmat på kvinnor över fyrtio, det felaktiga i samlag annat än i barnalstrande syfte och den smuts som finns exakt överallt.

ANNONS

LÄS MER: Christine Falkenland - Vinterträdgården

Släkt med Doktor Glas

Falkenlands Erland framstår som en bigott men ömkansvärd variation på Hjalmar Söderbergs grubblande yrkesman i Doktor Glas. Och liksom till Tyko Glas riktar sig även till Erland en desperat kvinna med en begäran. Det rör sig om en vän från hans tid på kristet gymnasium, den en gång vackra, nyfrälsta Claudia som brukade stå i biblioteket och läsa Ekelöf.

I romanens nutid är Claudia en avdankad femme fatale, självutnämnd men opublicerad poet, deprimerad sedan decennier och en kvinnofigur som känns väl igen från Falkenlands litterära universum. Till Erland vänder hon sig med en önskan om att han skall handha hennes begravning efter att hon har begått självmord. De två inleder istället en romans och Själasörjaren verkar plötsligt utveckla sig till en kärleksroman.

Triangeldrama med Gud och djävulen

Men kärlekshistorien är udda. Snarare än Erlands fru fungerar Gud och djävulen som tredje part i otrohetsdramat, för Erlands del det vill säga. Claudia slits istället mellan Erland som skall rädda henne från depressionen genom kristen tro och psykiatern Theo som skall rädda henne genom läkarvetenskapen. I Claudias stökiga hem utspelar sig en serie mustiga sexscener, som med Falkenlands täta, bildrika och i denna roman bibliskt anstrukna språk blir ganska otäcka.

ANNONS

LÄS MER: Christine Falkenland - Spjärna mot udden

Kanske är det också meningen. För i Själasörjaren får det mesta drag av mardröm. Claudia beskriver relationen till sin son via citat från den starkt erotiskt färgade Höga visan ur Bibeln. Erland försöker på hemtjänstens uppdrag ge en åldrad kvinna en sista nattvard men vinet är fullt av flugor, den spyende kvinnan ångrar inte sina synder och kyrkohedern flyr. Här används ondskan, eller möjligheten av en ondska, som ett litterärt medel. Och snarare än en roman om kärlek visar sig Själasörjaren vara en roman om vad som inte är kärlek. Falkenland bedrar sina läsare lika mycket som Erland och Claudia bedrar sig själva. Det är både mörkt och tonsäkert, och Falkenlands röst i den svenska samtidsprosan är som vanligt distinkt.

ANNONS