Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

jonathanbengtsson001.jpg
GP:s klubbskribent Jonathan Bengtsson. Foto: Björn Larsson Rosvall Bild: Björn Larsson Rosvall

Charmigt tillhåll utan högre ambitioner

Bowlingklubben i Majorna får GP:s klubbskribent Jonathan Bengtsson att känna sig som en medverkande i en åttiotalsfilm med lyckligt slut.

Klubb

Bowlingklubben, torsdag

DJs: DJIngis Khan + Matilda Sjöström

Bäst: Musiken.

Sämst: Lite glest med folk.

Att recensera en vanlig klubb och att recensera Bowlingklubben är två vitt skilda saker. Vanliga klubbar dryper av feber, maktintriger och hundra kroppar som söker efter hundra andra. På Majornas Bowlinghall gäller inte samma naturlagar. Här brister timmarna ut som countryballader, status är betydelselöst. Genom hela lokalen böjer sig en sällsynt balans mellan det fina och fula. Historiens skitiga energi strålar ut från rökrummet, stirrar tillbaka på besökarna från toalettbåsen. Öden som har gått sönder någonstans runt tolvslaget och flytt in i väggarna. Tunn öl som har forsat ner genom Pall Mall-hesa struphuvuden. Här nere hittar du känslor som inte finns längre, lagrade under decennier av rörelse och förfall runt Stigbergstorget. Och så spelar du bowling till popmusik.

Alla i personalen har en klassisk ”jag kan trolla from en femkrona bakom ditt öra men har nog också prostatacancer”-aura. Söta gubbar. Jag kör ett par serier. Efter ett tag glider ett par grabbar in på banan bredvid. De luktar som korridorsrummet hos en bongande filmstudent med stort adamsäpple och noll ambitioner i livet. Undrar om det är en grej. Bowla och gräs? Jag vet inte.

De har, eftersom de är killar, med sig egna bowlingklot. Båda kloten är samma neonfärg som långtradarchaufförer sätter på sina lastbilar där de alltid har stora paintbrushmålningar med Elvis eller en sexig delfin. Grabbarna frågar mig om jag vill köra ”en amerikanare”. Jag tycker att ”en amerikanare” låter lite obehagligt och säger nej.

De discobelysta banorna är väl inte riktigt så välbesökta som man hade önskat. Men vi måste minnas att torsdagar är av en helt annan sammansättning än fredagar och lördagar: främst studenter och existentiellt urblåsta människor går ut mitt i veckan. Musiken är hur som helst utmärkt. Sugah Daddy med Dangelo låter av nån bisarr anledning tio gånger bättre med ett bowlingklot i handen. Kvällens höjdpunkt kommer när Fleetwood Macs Everywhere plöjer fram som avancerad magi och suger tidsuppfattningen ur varenda huvud lokalen.

Jag slår tre strikes i rad och känner mig som en stor och arg häst. Det är omöjligt att besinna sig. Eller när 122305 med The Pinks hamrar ner som rosa hagel över de blänkande bowlingbanorna. Armarna är glödande ljuspelare, alla medverkar plötsligt i en åttiotalsrulle med lyckligt slut trots att de bara svingar klot i en underjordisk lokal i Majorna en uträknad decemberkväll.

Jag behöver säga det: Bowlingklubben är ett riktigt charmigt tillhåll för den utan högre ambitioner. Ok, ölen är väl inte helt billig men du överlever.

Läs mer om GP Klubb
Mest läst