Cat Power, eller Chan Marshall som hon egentligen heter, blir alltmer sparsam med sina album. Det har passerat sex år sedan senaste skivan, Sun. Det är som att hon behöver lägga både tid och mil bakom sig för att kunna samla upp nya sånger längs vägen.
Temat för nya albumet är också förflyttning. Som i artistens mångåriga turnerande, som förvaltare av den amerikanska musiktraditionen men förstås också utveckling och förändring inombords och i den egna, lilla världen.
LÄS MER:Sliter och drar i sleazerockens ramar
Myterna, drömmarna och sångerna som spunnits längs highways och railways på den stora kontinenten är välkända, egentligen överanvända, men Cat Power lyckas berätta dem på ett nytt sätt. Inledande titelspåret låter som en traditionell folkgospel men redan där lyckas Cat Power skruva sin sång lika snyggt som tryggt åt ett eget håll. Det fanns tydligen nya sätt att formulera klyschan om att vägen är resans mål.
I Stay, Rihanna-låten, är Cat Power alldeles, alldeles nära.
Horizon, där Cat Power sjunger till en vacker upprepning och möter en tillskruvad röst, låter som något Neil Young försökt göra men inte riktigt lyckats med. I Stay, Rihanna-låten, är Cat Power alldeles, alldeles nära. Varenda rörelse, varenda känsla har fångats på inspelningen. Det stillsamma klonkande från pianots mekanik läcker in i mikrofonerna.
LÄS MER:Så bra är de nysläppta Cortex-låtarna
Tillsammans med Lana Del Rey, i utsökta Woman, sätter hon ned foten och sjunger "I'm a woman of my word, now haven't you heard, My word's the only thing I've ever needed."
Nothing really matters är däremot en tämligen ospännande pianoballad, spänstigare då med den lite mer udda Me Voy som tycks hämtad någonstans mellan präriens lägereld i Louisianas träskmarker.
Skivan tonar ut med en repris av inledningen: "Give my hand to Jesus when I ran away with you, Oh, wanderer, I've been wondering."
Stanna inte Cat Power, stanna inte.
