Författaren, låtskrivaren, sångaren och musikern Carl-Johan Vallgren gjorde sin litterära debut 1987, vid tjugotre års ålder - nästan som ett underbarn. Men sitt stora genombrott fick han långt senare, med sin sjunde roman - Den vidunderliga kärlekens historia, 2002. Det var en historisk och romantisk äventyrsberättelse, i kontrast till alla fragmentariska och självbespeglande samtidsromaner.
Med sin åttonde roman - Kunzelmann & Kunzelmann - har Vallgren nu åter skapat en välmatad äventyrsberättelse med känslosamma inslag.
Fast egentligen består den av två berättelser som flätats samman: en historisk roman, om Viktor Kunzelmanns uppväxt och ungdom i mellankrigstidens Berlin och krigets Tyskland: som barnhemsbarn, konstnärligt underbarn och ung homosexuell - först i dekadensens tid och sedan i repressionens. Och om hans vuxna liv i efterkrigstidens Sverige: som invandrare, tavelkonservator, konstförfalskare, ensamstående pappa, väletablerad konstexpert och hemlighetsfull kriminell.
Och så en samtidsroman om hans son - den alkohol- och porrmissbrukande snorätaren, intellektuelle snobben och kulturjournalisten Joakim, som efter faderns död börjar söka sina rötter och i bokens sista kapitel når fram till sig själv och sanningen om sin far.
Först då - efter femhundra sidor av äventyr, jargong, schabloniserade mansgrisar, olyckliga kvinnor, tidstypiska fenomen, samtidskritik, livsvisdomar och noggranna beskrivningar av tavelkonservatorns och konstförfalskarens allra utsöktaste knep - når berättelsen liksom fram till mig med ett budskap:
Framför dopfunten i en landsortskyrka på det sommarfagra Gotland, med sin späda dotter i famnen, inser Joakim plötsligt att hans far, den ständige förfalskaren, till slut nådde fram till "en sanning som han värderade högre än allt annat: konstens egen".
Och själv räddas Joakim undan sina kroniska livslögner på ett sätt som inte stod hans pappa till buds: av kärleken till en kvinna - den underbart omtänksamma, insiktsfulla och oneurotiska psykologidoktoranden Karin. Därigenom har han också plötsligt och mirakulöst försonats med släktingar, älskarinnor och vänner som han tidigare svikit, bedragit och föraktat.
Kunzelmann och Kunzelmann är i långa stycken en välbyggd och underhållande roman. Men den har också sina problem: författarens maniska knep för att skapa en trovärdig rekvisita åt berättelsen blir ibland mer påfrestande än förföriska. Alla dessa små föreläsningar som trängs med varandra - om nordiskt barockmåleri, färger, tinkturer, lacker, förfalskartrix, tysk historia, homofobi, queerkultur och prostitutionsdebatt - känns till slut lika nötta och kraftlösa som varorna i en tråkig second hand-butik.
Och likadant är det med bipersonerna: spritt språngande nakna porrskådisar som äter smörgås, mystiska tyska pensionärer med käpp och katt och kroatiska förortsgangsters med pistol som köper antika konstverk för miljonbelopp. Till slut blir de lika platta och grå som pelikanerna och pingvinerna som trängs innanför glasrutan i fågelhuset i Slottsskogen en regnig januaridag. Finns det någon mening med att fösa samman dem på detta sätt, eller handlar det enbart om alfabetisk logik?
Vallgren gillar den känslosamma ironin och är en klåfingrig samlare av stilar och tonfall, såväl i sånger som i romaner. Men den coola sentimentalismen är en riskabel brygd: Vallgrens egen stil halkar lätt iväg, ut i det inställsamt välsmorda. Hans original har stundom så många tomma detaljer att de bleknar till pastischer av sig själva, eller till ett slags beskedliga och ointressanta piratkopior och vålnader av de oefterhärmliga gamla mästare som hade hesare röster och starkare sentiment, och därför hänsynslöst har överlevt sin egen död: så som Dostojevskij och Gogol, Vreeswijk och Taube.
Fast det är ändå djävulskt smart av författaren att han låter sin nya roman handla om just detta problem: om konsten och dess förfalskningar. Det känns äkta - själva ämnet, men kanske inte dess utförande.
