Samtal som stoppats. Filmen Burka Songs 2.0 visades som en del av Göteborgs konstbiennal, Gibca, men när den skulle visas på Blå Stället i Angered stoppades visningen. Här är Hanna Högstedt, filmens regissör, i samtal med Maimuna Abdullahi, om tolkningsföreträde och konst.
Samtal som stoppats. Filmen Burka Songs 2.0 visades som en del av Göteborgs konstbiennal, Gibca, men när den skulle visas på Blå Stället i Angered stoppades visningen. Här är Hanna Högstedt, filmens regissör, i samtal med Maimuna Abdullahi, om tolkningsföreträde och konst. Bild: Marita Adamsson

Burka songs-debatten visar rättsosäkerheten för muslimer

I kväll visas omdebatterade Burka Songs 2.0 med efterföljande samtal på Folkteatern i Göteborg. Dramatikern och kulturdebattören America Vera-Zavala skriver att hanteringen från stadens högsta politiska ledning visar hur rättsosäkert det blivit att leva som muslim i Sverige idag.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

1966 förbjöds filmen Slaget om Alger i Frankrike. Den skildrar de sista åren av befrielsekriget i Algeriet och tecknar med dokumentär estetik den tortyr och de övergrepp som fransmännen utsatte algerierna för under upproret mot ockupationsmakten. Det mest kontroversiella med filmen var perspektivförskjutningen, de koloniserade fick för första gången tala, och det är från deras perspektiv vi upplever våldet.

Det klarade inte upplysningens Frankrike av.

Drygt 50 år senare stoppades visningen av filmen Burka Songs 2.0 på Blå Stället i Angered. Förklaringen har varit att deltagarna i det efterföljande samtalet var extremister men sanningen är att inte heller den upplysta kommunledningen i Göteborg verkar klara av nya perspektiv där icke godkända röster får höras.

ANNONS

LÄS MER:Burka songs flyttar till Folkteatern

För det är det som Burka Songs 2.0 handlar om. Det är ingen propagandaföreställning för heltäckande klädsel som många som inte sett filmen gastat om, utan den erbjuder perspektivförskjutningar i frågor som länge cirkulerat runtomkring burkan; frågor om makt, vithetsnorm, sexism och rasism.

Men av någon anledning finns det inte plats för det i Göteborg stad.

LÄS MER:Bryter Poseidon mot stadens värdegrunder?

Istället för att stå upp för den konstnärliga friheten slänger kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson (S) ur sig anklagelser om extremism och brist på allsidighet.

Ironiskt nog samma anklagelse som Gillo Pontecorvo fick höra när han gjort Slaget om Alger.

Hotar med indraget bidrag

Under den lekfulla rubriken "En extremt allsidig kväll" ska nu visningen av Burka Songs 2.0 ändå ske, nyss flyttat från Litteraturhuset till Folkteatern för att kunna bereda plats för fler. Men stadens mäktigaste politiker ger sig inte. Hermansson har hotat med indraget bidrag till Litteraturhusets verksamhet. Problemet är bara att hon fortfarande ingenstans förklarar i detalj varför filmen och det planerade panelsamtalet är extremistiskt. Hon uttrycker sig svepande, insinuerar, låter ana, överlåter till mottagaren att dra egna slutsatser.

LÄS MER:Hermansson (S): Litteraturhuset riskerar sina bidrag

För det är klart: vem är för extremism?

Extremiststämpeln har blivit ett effektivt sätt att skära i muslimers yttrandefrihet i Sverige i dag. Någon anklagas för samröre med något extremt, tidningar och skribenter reproducerar och förstärker uttalandet utan att kontrollera fakta och genom en slags medial visklek skapas en bild starkare än verkligheten.

ANNONS

Drev mot muslimer

Under mitt arbete med pjäsen Muslim Ban på Dramaten i höstas såg jag detta mönster tydligare än någonsin när vi utsattes för ett drev. Målet var att stoppa en pjäs som inte satts upp, som ingen sett, och där följaktligen ingen visste något om innehållet. Personerna som ledde drevet var alla liberala skribenter som i andra sammanhang skulle förfasas över ingreppen i den konstnärliga friheten men nu var det "extrem islamist" som skulle stå på scen och då fanns ingen yttrandefrihet kvar.

Varför kunde du inte valt en annan muslim frågade kritikerna.

Som om det vore en självklarhet att endast muslimer godkända av Timbro och Expressen Kultur borde få stå på vår nationalscen.

LÄS MER: Kritiserad debattör på Dramatens scen

Aldrig bara den enskilda muslimen

För det handlar aldrig bara om den enskilda muslimen. I vår tid riskerar alla muslimer att kopplas till extremism och demokratihot. Det visade sig inte minst när min tidigare pjäs Svenska Hijabis visades på SVT under våren. På scen berättar fem unga kvinnor utan politisk bakgrund om sitt liv i Sverige i dag. Om rasism, drömmar och sin personliga relation till slöjan. Ändå kom anklagelsen från etablerade röster om att pjäsen finansierats av muslimska brödraskapet och gjorde reklam för hederskultur. I två års tid har jag själv kallats för islamist enbart för att jag arbetar med muslimer. Annars är det underförstått att en regissör och dramatiker inte tycker som verken, att verket är fristående, att pjäsen eller filmen är en undersökning, en gestaltning, ett konstnärligt arbete. Här anklagas vi för samröre med extremister.

ANNONS

LÄS MER:Svenska hijabis blir pjäs på SVT

I fallet med Burka songs 2.0 har extremisterna ett namn, de heter Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahai. Jag lärde känna dem för några år sedan. De är intellektuella, radikala, välformulerade och har gjort mycket för att stärka muslimska kvinnors frihet i Sverige. Men jag ska villigt erkänna att när jag lärde känna Fatima så tyckte jag ofta att det hon sa, hennes oro för framtiden, var överdriven och lite konspiratorisk. Så illa var det väl ändå inte?

Hatet normaliseras

Idag har hennes dystopier blivit verkliga. Ingen gräns verkar för helig för att överträdas och när det görs är det förvånansvärt tyst från människor som brukar försvara mänskliga rättigheter.

Det senaste exemplet på hur hatet normaliserats är fallet med polisen som på Facebook önskade livet ur ordföranden för Sveriges Unga Muslimer och skrev "massakrera asen". Ändå blev han nyligen befordrad till chef eftersom "yttrandefriheten för poliser är långtgående".

När ska fler reagera över den växande islamofobin?

Ann-Sofie Hermansson säger att man måste dra en gräns. Och det går inte att säga emot. Vi vill alla dra gränser. Men vilken gräns och varför den ska dras måste formuleras mer stringent om det ska ligga till grund för inställda samtal och stoppade filmvisningar. Hermansson har gjort sig själv till det bästa exemplet för det som många "muslimska extremister" ofta pratar om - behovet av rättssäkerhet för alla i Europa idag.

ANNONS
ANNONS