Burcu Sahin
Broderier
Albert Bonniers förlag
När Burcu Sahin debuterar med diktsamlingen Broderier sker det inte utan redan avgörande intryck på svensk litteratur. Lekfullt med poesikollektivet Ce(n)sur men också kritiskt genom en betydande essä om den vita litteraturkritikens bristfälliga lyhördhet inför icke-vitas poesi och pedagogiskt genom undervisning på Biskops Arnö och Skrivarakademin.
Det är också dessa avtryck som stillar min oro inför diktsamlingens titel - för finns det något tröttare än att följa textens latinska etymologi och likna litteraturen vid en väv, ett flätverk eller ett broderi? Sahin styr undan från den enkla föreställningen om litteraturen som en text vilken enbart blir till genom andra texter. Valfrändskaper saknas nu inte (Farrokhzad, Mossaed, Rådberg). Men främst uppehåller hon sig kring "väven av smärta/historia". Lika mycket historia som historier, alltså.
Och historien äger rum i det avstånd som mäts upp mellan hand och rygg. Två kroppsdelar vars poetiska mångtydighet Sahin förtjänstfullt uttömmer när hon följer de sorger och omsorger, de saknader och försakelser som ryms mellan mormor, mor och diktens moi. Genom valkar och värk bär händer och rygg på bördans minne. Samtidigt vittnar de om den tragiska dimensionen i empatins tysta tradering: "det som finns är en öppen hand/som aldrig slutar ge/det som läggs i våra händer/ska tas ifrån oss igen". Så även med "ryggen som sårbarhet, skydd/du kan inte laga din sorg".
I Broderier skapas det lyriska momentet inte bara genom förtätning, utan också genom en vardaglig vidsyn. Som på "takterrassen där vi dricker te om kvällarna/barnen/vaggas på mödrarnas fötter". Det är i denna vaggande rörelse, i utrymmet mellan mödrar som lärt sig språket "med knuten tunga" och systrar som lärt sig språket "med kluven tunga" som Broderier har sin värld. Och bortsett från någon mindre lyckad parallellisering som på ett försåtligt vis förenar natur och historia genom att varva silkesmaskens spinnande med vävandets värv och värk, så är Broderier en stilsäker debut.