Brutal berättelse om Sverige

Berättarministeriets debutantologi samlar texter från nio tonåringar i Stockholmsförorterna Järva och Hagsätra samt i Södertälje. Ingrid Bosseldal läser en politiskt laddad och stundvis brutal antologi.

ANNONS

För sjunde året i rad ger Berättarministeriet ut en debutantantologi i samarbete med Bonniers. I år heter den Vi ser, vi känner, vi kämpar och innehåller bidrag från nio unga mellan 15 och 18 år. De har alla gått Berättarministeriets författarskola och där fått möjlighet att slipa och utveckla sitt berättande.

LÄS MER:När barn måste ta ansvar för de vuxna

Berättarministeriet är en stiftelse som erbjuder barn och unga i särskilt utsatta områden möjligheten att berätta och skriva. Visionen lyder: ”Ett Sverige där alla är trygga i det skrivna ordet och har förutsättningar att aktivt delta i samhällslivet”.

Politiskt laddad

Titeln på årets antologi är politiskt laddad, och det är också texterna. Det handlar om att leva med utvisningshot, om vardagsrasism, om hot, våld och sexuella övergrepp och om att våga leva trots allt. Ibland är det brutalt och rått. Ibland flammar det till och bjuder motstånd. Det är en hård värld som novellkaraktärerna har att växa upp i. Här går att möta både kärlek och själsfrändskap, men i fonden lurar – nästan – hela tiden människor som vill illa. Och döden.

ANNONS

LÄS MER:På gränsen till domedagen

Läsaren anropas i texterna på olika sätt. I inledningsnovellen Det skulle ha varit en vanlig dag av Anna Akopyan är det en allvetande röst som med ojämna mellanrum riktar sig till läsaren, liksom för att kolla om man är med (det är man). I Ali Zardadis avslutande Avslaget och i Yosra Alis Att dela med sig av sina privilegier är läsaren en sorts politisk publik. Och i ytterligare andra noveller rör sig texten runt sitt ämne – misshandel, flykt, övergrepp, kärlek – och låter läsaren själv ta ut distansen.

LÄS MER:Ungdomsskildring med exakt tonträff

Det blir en berättelse om Sverige 2018, om att vara ung, kär, rädd och klok. Ibland hade jag önskat att redaktören tagit ut en något mindre litterär väg för sitt förord och därefter för författarnas bidrag. Det hade nämligen sannolikt höjt det litterära värdet. Något färre gör exempelvis nästan alltid susen, och skulle göra det också här – även om texterna i sig, projektet och att antologin finns, förstås är det riktigt viktiga.

ANNONS