Brittisk mångfald under förändring

ANNONS
|

I mångkulturfrågor brukar brittiska hållningar påverka de svenska. Nu ifrågasätts både den offerroll som inte sällan tilldelas invandrarna och bilden av de inflyttade som ett enhetligt kollektiv utan inre meningsmotsättningar. I den pakistanskfödde Londonförfattaren Nadeem Aslams vackert utsmyckade roman Kartor för vilsna älskande, som utspelar sig bland asiatiska invandrare i Storbritannien, får en sentens från Octavio Paz inleda: "En människa är aldrig det hon är utan det jag hon söker."

Just det där motståndet mot att låsas fast, i en dogm eller i en föreställd gruppidentitet, går igen i de flesta intervjuer jag gör under den kanske sista ljumma höstveckan i London. Jag är här för att få veta mer om de senaste förskjutningarna i multikulturalismen: är den officiella brittiska toleranta hållningen på upphällningen, döljer höstens slöjdebatt och ministeruppmaningar till muslimska föräldrar att hålla efter sina barn så att de inte blir terrorister även andra, outtalade frågor?

ANNONS

Nadeem Aslam skrev nyligen också i en artikel att multikulturalismen skapat en ny sorts apartheid; den har blivit en helig ko som uppmuntrar muslimer att kräva separata skolor och annan särbehandling och i detta får de stöd av labourregeringen och av oreflekterande medelklassjournalister, som inte förstår faran i de krafter de ställer sig bakom.

En av de muslimska röster jag möter i London tillhör Reem Maghribi, chefredaktör för tidskriften Sharq och initiativtagare till den purfärska organisationen British Muslims for Secular Democracy:

- Vissa muslimer anser att multikulturalism går ut på att man kan göra som man vill. De har missförstått det hela, nämligen att det handlar om att absorbera olika ståndpunkter. Deras slutna samhällen måste öppna sig för debatt och för andras kultur. Hur kan vi klaga på att vissa britter inte tar till sig mångkulturen när muslimska grupper samtidigt vill tvinga på andra sina uppfattningar?

Mångfaldspolitiken i Storbritannien håller på att omprövas; det betyder inte att samhället blir mindre mångkulturellt, däremot att fler perspektiv får korsa varandra.

Och det kommer antagligen också att smitta av sig på svensk debatt, med dess ofta ängsliga tolerans för värderingar och handlingar som innerst inne betraktas som oförenliga med demokrati och jämställdhet.

ANNONS

I London blir nästan varje iakttagelse om kulturblandningar omedelbart trivial; jag går under fem dagar säkert dubbelt så många mil genom det myller som utgör metropolens lockelse, transporterar mig från Southalls bollywoodhögtalare till Bethnal Greens glåmiga socialtjänstlägenheter, banar mig väg genom klädkoder och upprörda protester mot andras yttrandefrihet. Inte ens de trosvissa lyckas upprätthålla enhetliga fasader. I den prydligt skurade East London Mosque ligger en affär som säljer aggressiva Scarface-jackor och påtända actionfigurer.

Vetenskapsjournalisten Ehsan Masood blev glad när British Council gav honom uppdraget att skriva en medieguide om landets muslimer. För honom är det viktigt att peka på det sammansatta och spretiga, på att två miljoner människor omöjligt kan tala med en mun.

- Med en bred definition, att olika kulturer lever fredligt tillsammans, fungerar multikulturalismen utan tvivel i vardagen. Om regeringen byter politik får det inte heller någon större betydelse för dem som dagligen arbetar med minoriteter ute i kommunerna. År 2010 kommer Birmingham att vara den första stora brittiska staden med icke-vit befolkningsmajoritet. En massa planering pågår för att detta inte ska slå bakut, vilket det kan göra.

För ett år sedan utbröt våldsamma bråk, med dödsoffer, mellan ungdomar med karibisk och asiatisk bakgrund i Birminghamstadsdelen Lozell.

ANNONS

- Men, säger Masood, det är en demografisk situation som inte går att förhindra. Det finns inget alternativ till att göra detta framgångsrikt.

Han tycker att det är förståeligt att människor vill vara nära sin släkt och därför lever i enklaver.

- Men det är också önskvärt att grupper blandas. Hur åstadkommer man det? Det är den sociala ingenjörsfrågan som aldrig ställs: hur? Muslimer ser sig som väldigt maktlösa, ingen annan bryr sig om deras sharialag eller deras kalifat. Varenda unge i Mellanöstern får fortfarande lära sig hur kartan ritades om efter andra världskriget och hur blåsta vi blev. Känslan av kollektiv orättvisa tränger djupt.

Yttrandefriheten i väst uppfattas mot bakgrund av Irakkriget inte som ett skydd för minoriteter utan som ett redskap för att skymfa islam.

- Man vågar knappt tänka på vad som kunde ha hänt om Satansverserna hade publicerats nu, säger Ehsan Masood.

Peter Tatchell hör till dem som lever under konstant hot. Folk som vill honom illa hör av sig via mejl och telefon, hans bostad har metallförstärkt ytterdörr, järngaller för fönstren och brandsläckare i alla rummen. Vreden har Tatchell dragit på sig som islamkritisk debattör i bland annat Guardian och som talesman för homoorganisationen Outrage.

ANNONS

- Regeringens inriktning på kampen mot terrorismen har vänt bort blicken från de allvarliga övergrepp som sker i namn av kulturell tradition och religiös sedvänja, sådant som våld i familjen, hedersmord, kvinnlig könsstympning och övergrepp mot homosexuella. Om en liberal muslim tar upp de här frågorna stämplas han som islamofob och förrädare. Och låt oss vara uppriktiga, det finns folk där ute som är beredda att döda i islams namn.

Under många år stödde Tatchell Londons borgmästare Ken Livingstone, och var aktiv i dennes senaste valkampanj, men när "Red Ken" omfamnade Yusuf al-Qaradawi, andlig guru på tv-kanalen al-Jazira och förespråkare för avrättning av bland annat muslimska avfällingar, blev det en eftergift för mycket för islamismen:

- Delar av vänstern har blivit besvikna på arbetarklassens brist på revolutionär glöd, så nu letar de efter ersättare. De ser en massa upprörda muslimer och tänker att här är några som kanske kan krossa kapitalismen. Det finns också en utbredd känsla av kolonial skuld bland vita liberaler, som drar slutsatsen att vi inte längre har rätt att fälla moraliska omdömen om människor från andra kulturer.

För Muslims for Secular Democracy är det centralt att skilja stat och religion åt: därför nej till religiösa skolor. Progressiva muslimer släpps sällan fram i medierna, säger Reem Maghribi, därför byggs ett långsiktigt opinionsarbete upp genom den nya organisationen, som initialt dragit till sig främst journalister, författare och andra kulturarbetare. Maghribis frispråkighet kan säkert stöta multikulturalismens ordningsmän, men själv har hon inga problem med att kombinera åsikten att muslimer nedvärderas och framställs som korkade i syfte att rättfärdiga det som sker i Irak med uppfattningen att det finns en hög grad av otacksamhet hos de muslimska invandrare som demonstrerar för rätten att bära slöja på jobbet.

ANNONS

- Deras första månader här i landet är fantastiska. De får bostad, bidrag, hjälp att hitta arbete. Nu begär de att få ta hit alla sina traditioner och regler och att britterna måste acceptera dem. Varför stannade de då inte kvar där de bodde? Det kunde de inte av politiska skäl? Okej, då fick de flytta hit. Kanske har det blivit dags för dem som inte vill integreras att säga: britterna välkomnade oss, nu borde vi välkomna dem.

Ziauddin Sardar är krönikör i New Statesman och författare bland annat till Why do people hate America? och Desperately seeking paradise, den senare en filosofisk och ideologisk resa bakåt i muslimska och privata spår, kantad av besvikelser. Sardar brukar säga sådant som att om någon erbjöd ett antiamerikanskt demonstrationståg i Islamabad green cards till USA skulle alla slänga plakaten på marken och rusa till flygplatsen. Jag följer honom uppför de smala trapporna i hemmet i Colindale i norra London, en lite halvruffig stadsdel med vadslagningsbutiker och tung genomfartstrafik, och i arbetsrummet lyckas han få nytt liv i en slocknad cigarr.

För Sardar handlar multikulturalism snarare om makt - jobb, utbildning, tillgång till politik och medier - än om det den har blivit, en fetischering av kulturella skillnader på det gemensammas bekostnad. Bilden av ett stamsamhälle utan gemensam plattform förstärks av att medierna söker det extrema; den som säger att de otrogna ska dödas får fetare rubriker än den som tycker att alla ska bli vänner.

ANNONS

- Den verkliga tragedin är att extremisterna har kunnat lägga beslag på debatten och tvinga fram nya repressiva lagar. Den stora majoriteten muslimer är förskräckta över de här människorna.

Tunnelbanebomberna i London förra sommaren skapade en ny sorts nervositet; gärningsmännen dök ju upp inifrån, de var inte influgna från bergen i Pakistan eller Afghanistan. De framstod som ordinära.

- Alla samhällen har extremister, säger Ziauddin Sardar, och marginalen förser dem med osynlighet. Det har varit oerhört svårt att ringa in terroristerna eftersom de ofta är knutna till moskéer som ser oskyldiga ut och där ingen skulle drömma om att något sådant skulle kunna ske. Ju rymligare samhällets utkanter är, desto lättare för extremisterna att hålla sig dolda och odla sitt hat.

ANNONS