Bristen på idédebatt är oroande

ANNONS
|

I en aktuell tidningskampanj varnas för att svenska politiker innerst inne vill peta i tryck- och yttrandefriheten. Men mer oroande är väl ändå den faktiska bristen på idédebatt och alternativa föreställningar om framtiden?

Osäker arbetsmarknad, underförstådda karriärmanualer och missriktad lojalitet tystar samhällets anställda, anpassningens regelverk hindrar många diskussioner som borde ha blivit offentliga. Mediernas nedskurna likformighet främjar knappast heller yttrandefriheten; varje säsong har sin givna åsiktskonformism och på chefsnivå dansar Leif Jakobsson-klonerna och Thorbjörn Larsson-proselyterna.

Yttrandefriheten ifrågasätts av dem som inte uppskattar att andra har den. Art Spiegelman, prisad amerikansk serietecknare, skrev i somras i tidskriften Harper's att Muhammedkonflikten egentligen inte alls handlade om teckningar; dessa var i stället det som Alfred Hitchcock kallade en "McGuffin", en irrelevant detalj som fick i gång historien. Det mest förbluffande var, ansåg Spiegelman, att demonstrationerna riktades mot några streckgubbar från ett okänt land i norr och inte mot tortyrbilderna från Abu Ghuraib. Verkligheten upprörde mindre än karikatyrerna av den.

ANNONS

I vår del av världen får det som yttras sällan någon effekt eftersom det sugs in i det stora spektakellarmet.

En kultur har etablerats där det är viktigare att visa upp sig än att ha något att säga. Ingen förväntar sig att få höra sanningar; autenticitet uppstår när någon utropar att det är ju precis som på film. En miljon mediekanaler står öppna dygnet runt utan att vi egentligen bryr oss. Endast tystnaden kan få oss att lyssna. Kanske tänker vi oss detta konstanta brus som civilisationens soundtrack. Att reaktionen kunde bli så stark på några teckningar att människor dödades och ambassader stacks i brand väckte förvåning och förstämning. De uppviglade massorna krävde ju att de otrogna skulle ha lika lite yttrandefrihet som de själva.

Men har yttrandefriheten över huvud taget någon gräns? Den gränsen ligger knappast fast; den går runt individen, inte runt de religiösa, politiska och ekonomiska systembyggena. Påstår någon att han är Gud får vi kolla hur han mår. Om någon vill införa Guds lag måste vi däremot omedelbart kunna yttra oss i offentligheten och avslöja hans idiotier.

Och om vi i larmet söker stiltjen blir vi snart varse att den stora backlashen mot yttrandefriheten i världen i dag riktas mot kvinnorna i den sortens samhällen, där deras osynlighet utgör den ideologiska kärnan.

ANNONS

ANNONS