Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Nej till EU-trion.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Brexit – bättre på tv än i verkligheten

Theresa May förlorade sin omröstning. Men Benedict Cumberbatch briljerar som EU-motståndare. Alltid nåt, konstaterar GP:s Jan Andersson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

"Brexit? Nej, säg att du skämtar?! Vill du att vi ska ägna kvällen åt en film om Brexit ..?"

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vill och vill. Premiärminister Theresa May har precis förlorat en historisk omröstning i det brittiska parlamentet om landets skilsmässoavtal med EU, och HBO har gjort en film om den folkomröstning som ledde fram till Storbritanniens beslut att lämna Europeiska Unionen. Det minsta vi kan göra är väl att titta på den. Eller?

Ungefär så svarade jag och insåg i samma stund hur ihåligt mitt resonemang lät. För att inte säga fåraktigt. Eller direkt korkat. Att Brexit: The uncivil war har fått det helt anständiga betyget 7,0 på IMDB, att briljante Benedict Cumberbatch gör huvudrollen och det faktum att Brexit just nu känns mer aktuellt än på länge är ju tre argument som borde väga tyngre i sammanhanget. Men jag valde alltså en annan approach och därmed blev det, kan man säga, fel redan från start.

Ett brett och allsidigt utbud om jag får säga det själv, men inget av det där har riktigt funkat. Hon vill hellre läsa böcker om familjen Obama.

Nåväl. Nu trodde jag i och för sig inte att min fru skulle slita sig från sin bok om Michelle Obama eller hoppa i soffan av förtjusning över en politisk dramadokumentär – ens med ett snittbetyg på 7,0 – men att bara tanken på HBO:s nya Brexitfilm skulle trigga hennes kräkreflex med sådan kraft hade jag faktiskt helt missat att läsa av. My bad.

Då har jag under lång tid ändå försökt att lansera en rad dokumentärbaserade rullar om storpolitiska skeenden och spännande historiska händelser som vi kan dela i tv-soffan. Den i princip helt dialogdrivna Tretton dagar om Kubakrisen 1962, Tom Wolfes testosterontunga historia Rätta virket om testflygare och astronauter, Netflix dokumentärserie Sunderland 'til I die om fotbollslaget Sunderlands kräftgång i Englands näst högsta division, Andra världskriget i färg om ... tja, andra världskriget. I färg. Ett brett och allsidigt utbud om jag får säga det själv, men inget av det där har riktigt funkat. Hon vill hellre läsa böcker om familjen Obama. Vet inte varför.

Så jag lät henne vara i fred och kollade själv på Brexit: The uncivil war. Ett bra beslut för oss båda, visade det sig, för HBO:s film har verkligen den där sköna halvdokumentära känslan som präglar de flesta bra filmer och tv-dramer som bygger på verkliga händelser och som bara lite lätt, för effektens skull, har skruvat på sin dialog och spetsat till sina karaktärer.

Deras schackmatch om Europas framtid är djupt fascinerande.

Benedict Cumberbatch gör som sagt huvudrollen som Dominic Cummings, nejsidans briljante särling till kampanjgeneral och lite av en kryptisk Sherlock Holmes-figur, och karaktärsesset Rory Kinnear (Black mirror, Penny Dreadful) spelar Cummings slipade motståndare på Ja till EU-sidan, Craig Oliver, David Camerons högra hand. Deras schackmatch om Storbritanniens politiska framtid är djupt fascinerande.

I väntan på att Theresa Mays svidande nederlag nu ska omsättas i något slags praktisk verklighet kan jag därför rekommendera att ni tar del av hur den brittiska Nej till EU-kampanjen med Boris Johnson, Steve Bannon och den snuskigt rika Mercer-familjen faktiskt bedrevs för två år sedan och hur vi hamnade i den här förvirrade situationen.

Men försök att göra det utan en bokläsande partner i tv-soffan som avbryter filmen var tionde minut med att glatt berätta om något begåvat som Barack Obama sagt eller gjort. Det blir jobbigt av så många skäl.