Måste man förstå poesi? Nej. Den kan vara underbar, ändå. Under mina år som skrivarlärare har jag mött många som inte läser poesi, de som trott att de inte begriper. Det är synd, för med den tron förlorar de en skatt som skulle berika deras liv. Som med abstrakt konst kan vi fylla vår upplevelse av poesi med egen erfarenhet, ladda betydelserna med våra behov, de tillfälliga och de bestående. Själv undrar jag ofta vad poeten Paul Celan såg de där nätterna då regnet föll glesare, och han öppnade fönstret "och steg naken upp på fönsterbrädan för att betrakta världen." Vad såg han och vem var han de där nätterna när han skrev sina dikter på rumänska?
Ändå läser jag volymen med surrealistiskt inspirerade dikter, skrivna i Bukarest efter kriget med stort nöje. Jag närmast ramlar ner från det där fönsterbrädet, in i en värld bland överladdade bilder och metaforer i klasar. Därinne glöder askan och jag med den. Det rör mig inte att jag inte begriper dem, dikterna. Jag vet att de är bra.
Jag läser utan metod, påstår utan teoretisk uppbackning. Jag framstår som en usel litteraturvetare.
Den övermodiga meningen "jag vet att de är bra" är omöjlig att använda inom litteraturvetenskap. Omdömet har ju ingen annan botten än den egna erfarenheten, upplevelsen: jag läser utan metod, påstår utan teoretisk uppbackning. Jag framstår som en usel litteraturvetare. Men kanske som en okej läsande människa? Jag tänker att det subjektiva värdeomdömet faktiskt trots allt har en spegel, i dikterna själva och kanske räcker språkets träffsäkerhet och ton som klangbotten för mitt påstående? Kanske måste vi inte alltid kunna svara på frågan varför med något annat än "för att det känns så"?
Vi kan ju inte svara på vad kärlek är, heller? Ändå är äktenskapet en av våra heligaste institutioner, förr baserat på ekonomi, idag på känsla. Vi älskar någon, eller några, men vad är det, egentligen? Det går inte att lista ut med ett blodprov. Jag önskar att vem som helst ska våga läsa, skriva och uttala sig om poesi. Själv är jag glad som fick De rumänska dikterna en gång för länge sedan av en ganska rar fjant jag var kär i ett halvår eller så. Jag erkänner att det i det fallet hade det varit bra om jag haft någon slags metod för urval av kärleksobjekt, jag hade ingen erfarenhet. Men men.
Han gav mig boken och lärde mig mycket om Marvin Gaye, som han dyrkade. Jag försökte lära honom att stå vid sitt ord. Det gick dåligt. Ibland ser jag honom. Det har hänt några gånger att hans ansikte lyst upp sådär som ett ansikte kan lysa upp när man ser någon man gillar. Sedan kommer han på vem jag är. Ljuset slocknar. Då tänker jag alltid på slutraderna i Celans dikt och hur han reciterade dem: ”Minns du det? Jag var Petronius och jag älskade dig inte”.
