Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

collage-bolano.jpg
Hyllad. Roberto Bolaño (1953-2003) slog igenom med romanen De vilda detektiverna (1998), som belönades med det prestigefulla Rómulo Gallegos pris 1999. Han avled på ett sjukhus i Barcelona i väntan på en levertransplantation. Bild: Basso Cannarsa

Bolaño skapar mysterier där inga finns

Det mesta Roberto Bolaño skrev hade något olösligt och oavslutat över sig, så också novellsamlingarna Den odräglige gauchon och Det ondas hemlighet, skriver Mikaela Blomqvist.

Bok

Noveller

Roberto Bolaño

Den odräglige gauchon

Det ondas hemlighet

Översättning: Yvonne Blank

Bokförlaget Tranan

Människans bild är en oas av skräck i en öken av leda. Den svartsynta formuleringen är inte min utan, med någon modifikation, den franske poeten Charles Baudelaires. Meningen fungerar också som en utmärkt sammanfattning av Roberto Bolaños författarskap. Så återkommer den mycket riktigt både som motto i den mäktiga romanen 2666 och som utgångspunkt i essän Litteratur + sjukdom = sjukdom där Bolaño via Kafka, Mallarmé och den egna högst konkreta leversjukdomen reflekterar över den moderna människans sjukdomstillstånd från en sjukhushiss. Mot skräcken och ledan ställer Bolaño i essän resor, sex och böcker. Vägar som inte leder någonstans men som ändå verkar dunkelt tvingande.

Essän ingår i novellsamlingen Den odräglige gauchon som blev den sista bok Bolaño färdigställde innan han dog 50 år gammal i väntan på en levertransplantation. Tillsammans med en samling kvarlämnade noveller och textstycken samlade under titeln Det ondas hemlighet ges den nu ut i svensk översättning av Yvonne Blank.

Liksom alltid hos Bolaño är novellerna i de två samlingarna fulla av människor som lever i sömngångaraktig desperation. I den fiktiva författarbiografin Álvaro Rousellots resa beger sig den argentinske 50-talsförfattaren Álvaro till Paris för att få träffa den filmregissör som har plagierat hans två första romaner. Väl där börjar han istället dricka, inleder en romans med en prostituerad kvinna och verkar glömma varför han befann sig i Paris överhuvudtaget. För läsaren presenteras resan som livsavgörande men egentligen händer ingenting.

Något liknande händer titelnovellens gaucho, en välrenommerad Buenos Aires-advokat som gör sitt eget liv till ett plagiat. Förläst på Borges och drabbad av en stor, oförklarlig uppgivenhet flyttar han ut till sin förfallna ranch där han likt en gauchons Don Quijote drar kniv och spottar omkring sig, besviken på den fredliga omgivningen där ingen har boskap och alla jagar kaniner.

I djurallegorin Råttpolisen får vi följa en råttas desillusion. Råttan ifråga, en släkting till Kafkas sjungande råtta Josefine, är polis. Eftersom råttor inte dödar varandra är hans arbete enkelt tills en serie lustmord på unga råttor drabbar kloakerna. Lögnen som genomsyrar råttsamhället gör fallet olösbart och skapar en gåta ur intet.

Bolaño tillhör den sortens författare som i högsta grad även är en läsare och kanske är de två novellerna ovan att betrakta just som läsningar av Borges och Kafka. I novellen Labyrint läser Bolaño i sådana fall den franska tidskriften Tel Quel. Utgångspunkt för texten är ett foto på några av tidningens redaktionsmedlemmar. Här skriver Bolaño in en intrig i fotot genom att först utförligt beskriva det och sedan fästa läsarens uppmärksamhet på ett antal tillsynes betydelselösa detaljer, som en blick eller en ormbunke. På likartat sätt blir V.S. Naipauls verkliga besök i Buenos Aires 1972 utgångspunkt för den eleganta novellen Sodoms lärde.

I flera texter i de två samlingarna går Bolaño till hätskt angrepp mot den ytliga samtida latinamerikanska litteraturen. Vargas Llosas joggingrundor är enligt Bolaño det bästa Vargas Llosa har sagt om litteratur och det samma gäller för hur García Márquez iförd lackstövel tar emot påven i Havanna. Den kulturelle strebern har Bolaño som synes inte mycket till övers för. I den sorgliga självbiografiska texten Ulises död ges också en ovanligt mörk bild av en hos Bolaño återkommande figur, poeten som lever utanför samhället. Här besöker författarens alter ego Belano vännen Ulises Limas lägenhet efter dennes död. Där träffar han tre överviktiga särlingar som anser sig vara Ulises lärjungar men som talar om honom som att ”alla barer och lokaler där Ulises Lima har mått illa och spytt skulle utgöra hans samlade verk”.

Där de två tidigare novellsamlingarna Telefonsamtal och Horor som mördar var tätt sammanhållna framstår Den siste gauchon och Det ondas hemlighet som något mer splittrade, både till form och nivå. Flera av texterna i Det ondas hemlighet är oavslutade, vilket också gör dem sämre. Samtidigt har det mesta Bolaño skrev något olösligt och oavslutat över sig. Berättelserna försvinner i sig själva och låter ana att de egentligen handlar om något annat. Det är texter som skapar mysterier där inga mysterier finns, bakom intrigen anar läsaren bara tomhet. Där romanen och novellen ofta lockar sin författare att skriva fram mening gestaltar Bolaño istället den stora meningslösheten, vilket såklart både är så mycket mer otäckt och så mycket mer intressant.

Mest läst