Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Kollektiv_1886397_1024 x 683 standard_2014247
Foton på residenterna som unga. Rune sitter framför.

Boendeformen som kan förlänga livet

Att bo i ett kollektivhus innebär en unik gemenskap med andra människor. Man är mer än grannar, mindre än familj, kanske sambos, definitivt föreningskamrater och ofta vänner, men kanske allra mest en blandning av alltihop. Boendeformen kan till och med rädda liv, konstaterar sociologen och forskaren Cathrin Wasshede.

I ett alldeles vanligt åtta våningar högt hyreshus vid Chapmans torg i Majorna ryms en hittills ovanlig boendeform: ett kollektivhus. För tolv år sedan bildades kollektivhusföreningen Majbackens Bogemenskap och efter förhandlingar med hyresvärden Familjebostäder blev det bestämt att huset skulle omvandlas till ett kollektivhus. 2005 flyttade de första medlemmarna in.

I ett kollektivhus bor alla i egen lägenhet och delar gemensamma utrymmen som till exempel storkök/matsal, vardagsrum och hobby- rum. Alla bidrar till det gemensamma arbetet i huset.

På andra sidan Karl Johansgatan ligger Majviken som är både likt och olikt Majbacken. Det är ett livsstilsboende som drivs av Bostadsbolaget och riktar sig till människor från 18 år och uppåt utan barn. Där finns reception, gemensamt vardagsrum och bibliotek. En anställd koordinator ansvarar för information och fika två gånger i veckan samt arrangerar sociala aktiviteter. För de som flyttat in efter 2010 ingår saker som bastu, gym, hobbyrum och tillgång till filmrum. De som bott längre i huset kan välja att betala en extra avgift varje månad för detta.

Vid en jämförelse med ett livsstilsboende som Majviken framträder det specifika med kollektivhuset som boendeform tydligt. Främst handlar det om arbete och eget engagemang. I Majbacken städar de boende allmänna utrymmen gemensamt, sköter om rabatterna runt huset och turas om att laga mat två gånger i veckan till alla i huset som vill äta. När aktiviteter anordnas är det någon av de boende som ordnar dem och varje månad har de en stämma där de beslutar om gemensamma angelägenheter.

Denna arbetsgemenskap svetsar samman och skapar relationer. Att köket är husets hjärta är ord som sägs i nästan varje intervju med människor som bor i kollektivhus med gemensam matlagning. Lotta, 65 år, formulerar det så här: ”Det är det här med att tillverka någonting tillsammans. Du går och köper en potatis och sedan så har du plötsligt en potatisgratäng framför dig. Det är förvandlingen av råvaror till någonting helt annat. Det är en glädje i att skapa. Och så kommer det femton till och äter och säger: åh, vad gott det här var. Då känner man sig så tillfredsställd som människa.”

Andra pratar om den otvungna gemenskap som äger rum när de lagar mat tillsammans; småprat, skratt, diskussioner om hur löken ska skäras och mycket annat får ta plats. Därutöver tillkommer en annan dimension: konfliktytor. När irritationer och konflikter hanteras väl leder de till fördjupade sociala band, men för det krävs tydlighet och egna initiativ.

När jag frågar Rune Berntsson, 78 år, hur livet skulle vara om han hade bott själv i en tvårumslägenhet, svarar han bestämt: ”Då hade jag varit död.” Det är inte ett ovanligt svar på den frågan. Många av de äldre jag har intervjuat i kollektivhus i Göteborg och Stockholm beskriver gemenskapen som livsviktig i konkret mening.

Rune säger upprepade gånger under intervjun att det är avgörande att vara behövd. Och alla behövs. Själv ser han till att hela husets internetsystem fungerar, lagar folks datorer och svarar på frågor från de andra i huset.

Men vad händer när en person inte kan bidra alls till det praktiska arbetet, blir den personen utslängd då? Nej, säger de intervjuade med emfas. De bidrar ändå, genom att de finns. Även efter att förmågan att laga mat och städa har försvunnit bidrar människor; till exempel kan någon mycket om konst, någon ordnar stickgrupper och någon sprider god stämning.

Jag frågar vad de har för relation till varandra i Majbackens kollektivhus. Många har svårt att sätta ord på det; de är mer än grannar, mindre än familj, kanske sambos, definitivt föreningskamrater och ofta vänner, men kanske allra mest en blandning av alltihop. Det sociala nätverk som byggs upp är unikt för kollektivhuset. Den sociala kontrollen är stor och när någon inte setts till på ett par dagar eller uteblivit från middagen så går någon av de andra i huset och knackar på och kollar att allt står rätt till.

Är du sjuk så går någon och handlar åt dig, följer med på läkarbesök, bär upp maten från den gemensamma matsalen eller bara sitter ner och pratar en stund. Maria, 59 år, som på grund av sjukdom ofta har svårt ta sig ut för annat än det allra nödvändigaste – i hennes fall arbetet – berättar om hur Majbacken möjliggör för henne att ha tillgång till sociala relationer och till exempel kultur utan att behöva lämna huset: ”Om jag är med på någonting i huset och blir trött så är det inga problem, då kan jag ta hissen hem.”

Boende i kollektivhus består alltså av flera rumsliga och sociala dimensioner: den egna privata sfären i lägenheten, det gemensamma utrymmet för aktiviteter som bluesafton och pusslande samt den kollektiva arbetsytan. Utöver detta tillkommer det semioffentliga rum som kollektivhuset blir när sådana som media och forskare kommer på besök.

I det stora hela framställs boende i kollektivhus som något livsberikande och livsförlängande. Dessa värden gäller troligtvis även för ett livsstilsboende som Majviken. Den stora skillnaden är varifrån initiativet kommer; underifrån, det vill säga från de boende själva, eller ovanifrån, det vill säga från ett bostadsbolag eller ett företag. Att tillsammans med andra vara aktiv skapare av det egna boendet – och ibland även av närmiljön – är specifikt för kollektiv- huset som boendeform.

Den andra dimensionen av social hållbarhet som vi i vårt projekt om kollektivboende och hållbar stadsutveckling undersöker är den som handlar om inkludering – exkludering och jämlikhet. Är kollektivhus något att satsa på för att skapa en hållbar stadsutveckling som motverkar segregation? Hittills har det visat sig vara stora skillnader beroende på om kollektivhuset består av hyres- eller bostadsrätter, om det är ett befintligt äldre hus eller om det är nybyggt.

I Majbackens fall är huset byggt 1956 och föreningen blockhyr av Familjebostäder och medlemmarna hyr i sin tur av föreningen, något som möjliggör relativt låga hyror. Majbacken är dock ett enstaka eldsjälsprojekt och för att kollektivhus ska kunna bli en bredare och inkluderande lösning på rådande bostadskris krävs både politiska och ekonomiska satsningar.

Kollektivhus i Sverige

I Sverige finns i dag ett fyrtiotal kollektivhus, varav de flesta är medlemmar i den rikstäckande organisationen Kollektivhus Nu.

I en del kollektivhus bor människor i alla åldrar och i andra bor människor i andra halvan av livet.

Stacken och Trädet är två kollektivhus som funnits i Göteborg sedan 1980-talet. I Mölndal finns Kornet. Föreningarna UnderSammaTak, BOIHOP samt Byggemenskap Högsbo arbetar för att få till stånd nya kollektivhus i Göteborg.

Majbacken

Kollektivhus med 31 lägenheter, samtliga tvåor som riktar sig till människor i mogen ålder utan hemmavarande barn.

Den ekonomiska föreningen Majbackens Bogemenskap blockhyr samtliga lägenheter samt 200 kvadratmeter gemensamma utrymmen av Familjebostäder och de boende hyr i sin tur av föreningen. Mot ersättning från Familjebostäder sker viss självförvaltning av fastigheten.

I dagsläget kan endast personer under 55 år få en lägenhet i huset.

Forskningsprojektet

Undersökningen av Majbacken ingår i forskningsprojektet Kollektivboende och hållbar stadsutveckling: fallstudier från Danmark, Spanien, Sverige och Tyskland som löper 2015-17 och finansieras av Riksbankens Jubileumsfond.

De medverkande forskarna är Claes Caldenby, professor i arkitektur, Chalmers, Henrik Gutzon Larsen, docent i kulturgeografi, Lunds universitet, Håkan Thörn, professor i sociologi, och Cathrin Wasshede, doktor i sociologi, båda Göteborgs universitet.

Mest läst