Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Det finns en nästan förblindad attraktion hos besökare till många storstäder i allmänhet, men till Paris i synnerhet.

Bobo Karlsson: Parissyndromet – eller rör mig, förför mig

När kyliga nationella vindar blåser sprattlar ofta de stora metropolerna som i trots genom att vara kosmopolitiska. Paris har förstås alltid varit bäst i den klassen. Bobo Karlsson skriver om den av IS attackerade och "avskydda, perversa horstaden".

Av oss besökare från andra delar av världen har fler en starkare relation till Paris – intellektuellt, fåfängt, kulturellt, sexuellt, smakmässigt, mänskligt – än till någon annan storstad. Och kärleken är blind. Det gör att vi elegant omedvetet oftast är på Paris sida. Nu i svåra stunder ömmar vi som för en nära vän. Ibland kan vi agera som djävulens advokat, när vi inte delar nationen Frankrikes åsikter och göranden – men vi har gått till sängs med Paris, och mentalt känner oss som parisare.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det så kallade ”Stockholmssyndromet” är ett känt fenomen även internationellt – där gisslan snabbt identifierade sig med, fick förtroende för de karismatiska bankrånarna och vände sig mot polisen vid Norrmalmstorgsdramat i Stockholm. Man borde på ett helt annat kärleksfullare plan kunna prata om ett ”Parissyndrom”, en nästan förblindad attraktion som finns hos oss besökare till många storstäder i allmänhet, men till Paris i synnerhet.

För är det inte därför även de mest inbitna USA-hatare trots allt älskar New York? Den som fortfarande är på sin vakt mot Tyskland kan ändå vara en storpendlare till dagens Berlin. De som ser ett elakt drag i Israels ockupationspolitik kittlas av ett sprudlande mänskligt Tel Aviv. Man kan känna en rysning när namnet Libanon nämns, men ta Beirut starkt till sitt hjärta. Många tar sig för pannan över mycket av det bisarra i det brittiska, det argentinska eller det italienska, men vad är mer värt ett regelbundet återbesök än London, Buenos Aires eller Rom. Och hur många känner man inte som har Fidel Castro på sin shitlist, men Havanna på tio-i-topp – i alla fall minst lika många som de som ser upp till honom.

Städer är snälla, länder är elaka

Vilket stödjer tanken att ”städer är snälla, länder är elaka”, en kär gammal tes. Länder utstrålar inte sällan aggressivitet, vilket ofta leder till ställningskrig – och i värsta fall till krig. Städer vill hellre bedriva handel eller bli vänort och kramar en metropol även i motståndarland. När kyliga nationella vindar blåser, dårarnas diktatur eller juntor tar över, gränser spärras bryskt av – ja då sprattlar ofta de stora metropolerna som i trots genom att vara kosmopolitiska, eller med sin öppna famn. Paris har förstås alltid varit bäst i den klassen.

Det är få av oss som adderar ytterligare ett land som sitt hemland. Men genom livet har vi nästan alltid en storstad, som står oss oerhört nära, utgör kryddan. Gertrude Stein sade ofta ”Amerika är mitt land, Paris är min hemstad”. Josephine Baker sjöng med tårarna rinnande J’ai deux amours, mon Pays et Paris (”Jag har två kärlekar, mitt land och Paris”).

Så hände då förra helgen det som vi i det längsta lyckats förtränga, eller aldrig trodde skulle hända. Det fanatiska extremistiska Daesh (IS) slog denna gång iskallt till mot det som är grunden i mycket av det vi och parisarna älskar; att sitta på kafé, gå på bistro, hänga på en bar, gå på klubb eller se på fotboll. Men med det groteska argumentet att man attackerade den ”avskydda, perversa horstaden”.

Men Paris saknar skam. Vad smäller högre än en bortskämd läkarhustru som prostituerar sig varje eftermiddag – som Catherine Deneuve i Buñuels Belle de Jour Dagfjärilen – för att få lite krydda i sitt ack så anständiga liv. Varje fransk sångerska med lite heder i kroppen har alltid haft en personligt skriven ”hortext” på repertoaren, en Marie Trottoir, en Milord eller I’m just a Gigolo. Kvinnor står lutade som Irma la Douce längs gator och portgångar, oberoende av om det är en Napoleon eller dagens vänster- och högerpresidenter vid makten.

Dolda passioner och förbjudna lekar

Under borgerskapets diskreta charm, det dygdiga och oantastliga, anar man dolda passioner och förbjudna lekar. En skickligt avvägd intellektuell dekadans med lika delar Yves Saint Laurent och Marquis de Sade, Chanel och Buñuel. En doft av den fina världen, men med löften om någonting annat, det är Paris oslagbara lockelse, och det främsta mervärdet i både inkommande turism och utgående export. Det som är fräckt i Paris är det med klass. Det som är burleskt är det med finess. Det som är utmanande är sällan motbjudande. Det är som om Paris saknar valkar. Lite synd är inte märkvärdigare än lite ostron.

Men vad kännetecknar då en parisare? Några svar i mängden på kaféstolar: Att våga vara smått oförskämd, inte tveka att vara arrogant mot människor man inte står ut med. Att kärleken nästan alltid är dunkel och dyster men att sex är något enkelt, mer glättat. Många hävdar att andra städer kan vara för positiva eller för negativa, att det är det skeptiska som går som en röd tråd genom Paris. Någon skrattar och säger: ”Jag är djupt misstänksam mot alla som inte gillar vin”.

Den italienske författaren Luigi Barzini skrev i Lär känna Europén apropå Frankrike att ”vi utlänningar måste påminna oss om att det land vi har att göra med kanske egentligen inte existerar”. Ett nyckelord inom allt parisiskt är att ordet séduction – förföra, övertyga, charma – på franska inte har någon negativ biklang, som på många andra språk. Det tänds inga varningsklockor runt maten på en överdådig och dyr krog, inför de bubblande champagneglasen, inför de exklusiva kläderna från ett modehus. Att dricka ett utsökt vin blir en intellektuell handling.

Kittlande och tjusigt

Att vara förföraren, bli den förförda, är fortfarande något kittlande och tjusigt i Paris. Därför kan även en begåvad hustrus så franska försvar av en våldtäktsanklagad Dominique Strauss-Kahn te sig märkligt: ”en skicklig politiker måste vara en stark förförare”. Att älskarinnan till en president står där bredvid hustrun på begravningen, känns också helt naturligt. Många som kan sin Simone de Beauvoir och hennes efterföljare, tänker inte på att Frankrike nästan var sist ut med kvinnlig rösträtt. Och nyligen låg på 46:e plats, efter Kazakhstan och Jamaica, på World Economic Forums så kallade ”jämställdhetslista”.

Så här fortsätter det i all oändlighet. De franska filmdukarna var helt blankade i 40 år om allt vad beträffar Indokina och Algeriet. Ville man se Stanley Kubricks Ärans väg, en av de starkaste antikrigsfilmer som gjorts, om en fransk pluton som tvingas in i döden, så fick man i 18 år åka till Belgien. Ändå tycks Frankrikes främsta försvar, mot alla odds, vara upplysthet och modernitet, revolutionen och yttrandefrihet. För Paris, och många av oss tillfälliga ”parisare”, är självfallet övertygade om att det är ”vi” som är de moderna, att världen i övrigt bara består av hycklare. George Orwells så bevingade ord att ”nationalism är den perfekta kombinationen av maktlystnad och självbedrägeri”, lyser kanske mer med sin frånvaro i Frankrike

Men snabbt är vi som ”parisare” tillbaka i larmet, svetten, parfymen, avgaserna, sorlet, fnaskeriet, hundskiten och tutandet. Genom åren har vi alltid hittat ett kafé, en bistro, ett brasserie, en trottoar att begrunda föreställningen ifrån. Njuter snabbt väl tillbaka vid vårt vinglas. Mina tankar far iväg till Rikard Wolffs text i hans Paris – ”rör mig, berör mig, stör mig, förför mig, förstör mig …”.

För det är just parisarnas brist på harmoni som anses vara huvudorsaken till deras rika kafékultur. Som Emile Durkheim beskrev i sin sociologiska klassiker Självmord, så är det parisarnas trångboddhet och lägenhetsmisär som tvingat ut dem på gatan och in på kaféet. Den helt harmoniska människan är som bekant sällan skapande och kreativ.

Som i självförsvar och mer frustrerade är alla tillbaka och pinkar revir med sina stolar på sina älskade framåtlutade oh bakåtlutade kaféer. Mer modiga, medvetna och mänskliga än någonsin.

Man borde på ett kärleksfullt plan kunna prata om ett ”Parissyndrom”, en nästan förblindad attraktion som finns hos oss besökare till många storstäder i allmänhet, men till Paris i synnerhet, anser Bobo Karlsson om en stad som saknar skam.

Bobo Karlsson är skribent och författare och har medverkat med ett stort antal stadsporträtt i GP:s lördagsbilaga Två Dagar genom åren. Hans senaste bok Urban Safari.2 utkom som pocket 2014 (Norstedts) och handlar om tolv storstäder, varav Paris är en.

Mest läst