"Du är fantastisk. Jag tänker på dig hela tiden. Jag tänker på din fantastiska förmåga att klara av saker. Jag beundrar dig och ditt sätt att vara, du är helt unik, vet du det? Du har betytt allt för mig. Säg mig din hemlighet. Säg mig vad du tänker på? Du är en underbar människa, kom ihåg det!"
Nej, detta är inget idolbrev från mig till Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, även om min beundran för honom växt ytterligare efter läsningen av hans nya diktsamling Block, varur raderna stammar och går på. Just detta diktblock fortsätter på samma besatta sätt över två sidor, andra block i boken är kortare och då liksom upptryckta grafiskt mot sidornas hörn. Det hårda och det mjuka i kamp: kompakta ordmattor med stramt skurna kanter - som vid läsning aktiverar en huvudlös talaktsdramatik! Andras utsagor kramas ihop så de knappt kan andas, eller överraskas med en mekanisk bearbetning.
Resultatet kan bli koncentrerad patetik som i exemplet ovan. Jag ser poeten framför mig där han sitter i sitt dagliga värv som psykolog; tar in och processar. Varför blir det inte cyniskt med dessa manipulerade bekännelser? Kanske för att ansvaret läggs över på språket självt, det självgående språk som så villigt tar över så fort vi inte orkar formulera oss originellt. Vad har det egentligen med oss att göra, våra verkliga känslor och upplevelser. Inte är vi så lika varandra som det språket vill göra oss? Insikten om kommunikationens villkor blir ofta rörande, som i dikten där någon söker verbal bekräftelse hos sin hund. Vi nöjer oss med så lite.
Poetens uppgift blir att inte nöja sig utan bråka med slentrianen. Klä av stilen. Kanske förhöja en porrnovells stilistiska tråkighet genom att ersätta alla snuskord med byråkratord ur en lagtext: "Vad jag älskar att preskribera en mäktig arvsrätt mot en jungfrus associationsrätt ..." Eller varför inte, som i en av de mångtonigaste dikterna, väva ihop ett stycke psykoetnologisk vetenskap med ett grekiskt drama och på så sätt skapa ett helt nytt, osäkert spelrum. I Lukasevangeliets släktträd byts personnamn lämpligen ut mot internationella ortsnamn - och blodsbandssekten därmed mot en världsomspännande gemenskap. Ett annat sätt att insistera på det avvikande är att rada upp ovanliga uppslagsord. Bara på å: "åga, ålhomma, ålla, åmning, årder, åtel, åtra." Vilka resurser!
I den briljante OEI-redaktören Jonas J Magnussons efterord får den som missat UKON:s egna fortlöpande rapporter i tidskriften veta det mesta om hans språkvärld i de senaste samlingarna: Någons stöd, Stammar, Familjeoxymoronen. Sin metodrepertoar - cut up, parasiteringar, permutationer, sampling - delar poeten med det internationella avantgarde som OEI introducerat härhemma de senaste åren, med gamla namn som Burroughs, Fahlström och Perec respektive nya namn som Espitailler och Tarkos i förgrunden.
Att knäcka dikternas genes kan vara en del av läsnöjet; här får vi nu samlingens facit (som ännu ett sätt att minska den orfiska poetmystiken). I Block har språkbitar hämtats från Freud, Bibeln, Fedra, vapenlagen, en hemsida med "namn på sjukdomar förr". Porrnovellen har sin grund hos Markis de Sade och idolbrevet delvis i en brevväxling mellan Ludwig Wittgenstein och Francis Skinner. Där ser man.
Det som förvånar mig i Magnussons initierade essä är att han marginaliserar något som är helt centralt i min läsning av Block. Det kiknande flabbet! Den dikt där "Ulf Saab Volvo Nilsson" plötsligt dyker upp, och under utgrävningen av en stenåldersby återfinns i mumifierat skick tillsammans med William Morris, André Citroën, Adam Opel, Louis Renault och några till, är en formidabel hyllning till nonsenstramset. Här liksom i den dikt där "Mr Block" likt en Woody Allens Zelig dyker upp i ständigt nya identiteter är UKON en showman vars släktskap med Tage Danielssons och Povel Ramels "crazy"-skola tycks lika starkt som det med 50-60-talets mindre folkliga, poetiska anarkister.
Block är en bok som aldrig blir tråkig; det räcker för att berättiga dess existens. Frågan är snarare varför vi inte alla leker mer: kastar b-orden över ända och dansar bugg med bokstävlarna.
