Det finns många besynnerliga berättelser om Blå Tåget. En härrör från ett framträdande i en skola i Bromma våren 1970. Blå Tåget, som då fortfarande kallar sig Gunder Hägg, delar programmet med Träd, Gräs och Stenar. Den sistnämnda gruppen inleder och gör en sedvanligt flummig och hypnotisk spelning, med tända ljus och människor som dansar till de repetitivt malande rytmerna. När det är dags för Gunder Hägg går sångaren Tore Berger fram till mikrofonen. Nu är det slut på seansen, säger han, och tänder lysrören i taket.
LÄS MER:Psykedelika rakt in i den svenska vanligheten
Men det som tar vid är minst lika mystiskt, åtminstone enligt medlemmarna i Träd, Gräs och Stenar. De knotiga och litet ryckiga sångerna om ett Sverige i blandekonomiskt dagsljus, där samhällsspelet liknas vid bakandet av tigerkaka, bygger på ett oefterhärmligt möte mellan amatörism och raffinemang, sväng och icke-sväng. Orden finns där som ting och vardagsföremål, verkliga och iakttagbara, men det som försiggår mellan dem bär tvetydighetens signum. ”Och allting var för sent, så väldigt sent, ditt språk gått vilse i spillrorna av ett paradis. Och allting var för tidigt, så väldigt tidigt, du har ännu inte vaknat, du är tom som ett oskrivet blad.”
Det var underliga saker Blå Tåget ägnade sig åt emellanåt. Gruppens bästa album, debutskivan Tigerkaka från 1969 och dubbelalbumet Brustna hjärtans hotell från 1972, har fortfarande en mystisk aura som kommer sig av sångernas dubbelbottnade uttryck. Det är lika delar realpolitik och konstnärsdrömmerier, precisa ögonblicksbilder och avancerade historiska tablåer. De inledningsvis minimalistiska sångtexterna blir efterhand alltmer ordrika och sökande. Språket kränger, flyger och far och ger plats för både samhällsanalyser och esoteriska vändningar.
Mer än progg
Många tänker på proggmusik när de hör Blå Tågets namn. Men det tveksamma proggbegreppet tenderar att göra det krokiga rätlinjigt, allt det som är udda och avvikande i gruppens sånger. De ironiska referenserna till Baudelaire och Marx, Nietzsche och Almqvist vittnar om andra hemvister, en annan sorts kritiska miljöer. De fyra textförfattarna Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Mats G Bengtsson och Tore Berger var ju redan etablerade författare, kulturskribenter och konstnärer, när gruppen började att experimentera med nya sångformer hösten 1967 i Tore Bergers ateljé i Hagalund. I bakgrunden fanns till exempel arbetet med avantgardetidskriften Gorilla och de första framförandena ägde rum under namnet Gorillaorkestern.
I sin avhandling Första klass mot framtiden, som nyligen lades fram vid Institutionen för kulturvetenskaper i Göteborg, gör Morgan Palmqvist en viss poäng av dessa tidiga experimenterfarenheter. Bland annat använder han sig av Pierre Bourdieus idéer om kulturella fält, kulturellt och symboliskt kapital, för att beskriva Blå Tågets speciella position på den svenska musikscenen. Det är ingen dum utgångspunkt, den öppnar för ett mer sociologiskt sätt att förstå musikens förankringar och förvandlingar. Här framträder en grupp intellektuella, mitt i det sena 60-talets omvandlingar, med direkta tillgångar till de scener där tidens koder tolkas och vidareförs, som Moderna Museet, Bonniers Litterära Magasin och Dagens Nyheters kultursida.
Men i slutändan låter också Morgan Palmqvist proggbetydelserna dominera, framförallt i avhandlingens andra halva där han ställer gruppens repertoar mot Hoola Bandoola Band och Nationalteatern. Perspektiven smalnar av och det blir mer av 70-talets plakatbärande och mindre av 60-talets prövande hållningar. Delvis beror det på att Palmqvist går förbi viktiga avvikelser i gruppens repertoar, låtar som Konsten, fru Ramona, Ugglans sång och Vintersöndag. Mitt i den politiserande 70-talsmiljön, med sina fraktionsstrider och korrekta klasståndpunkter, kunde Leif Nylén formulera sig så här: ”Hemligheten är att vara hemlig, dold i skuggan av sin egen konst, befriad fast i bundna former, osedd som ett aldrig kopierat negativ”.
Väg in i konsten
Hur ofta har jag inte nynnat på de där raderna och tänkt på dem som en alternativ väg in i konstens frågeställningar? En gång, när Blå Tåget gjorde en av sina återföreningsspelningar i Göteborg, bestämde jag mig för att utforska Ramonasångernas förhållande till konsthistorien. Jag ordnande en promenad på Göteborgs konstmuseum, genom Fürstenbergska galleriet, tillsammans med Leif Nylén och Tore Berger. Utgångspunkten var följande frågeställning: Skulle sånggestalten Ramona kunna vara identisk med Pontus Fürstenbergs fru, Göthilda född Magnus, som bland annat Ernst Josephson målat ett ståtligt porträtt av?
Det blev en spännande eftermiddag och Leif Nylén visade sig vara spränglärd på området. Som student i konstvetenskap hade han skrivit en trebetygsuppsats om Richard Bergh och nu stannade han vid i princip varje bild och höll långa utläggningar om de symboliska nivåer som gömmer sig i till exempel Nordisk sommarkväll. Sakta men säkert var det som om den gamla adelsdamen Ramona och hennes inneboende, gentlemannatjuven Winge, steg ur sångernas verklighet och blev levande gestalter där inne på museet. Ironi och melankoli blandade sig med varandra, och museet blev en plats för transformationer och hemliga förbindelser.
Ingen vulgärmarxist
Nej, Leif Nylén (1939-2016) var allt annat än den vulgärmarxist som han stundtals målades ut som. Ett viktigt korrektiv till bilden av hans gärning utgörs av den volym med Leif Nyléns litteratur- och musikartikel som nyligen sammanställts av Torkel Rasmusson. Här framträder komplexiteten, i initierade läsningar av bland andra John Ashbery, Helena Eriksson, Gunnar D Hansson och Erik Beckman. Här finns också den fantastiska essän om The Beatles, publicerad i Stockholms-Tidningen så tidigt som 1965.
De sammanlagt fem olika texterna om Erik Beckman fångar det egenartade i författarskapet på ett precist vis. Inte minst är minnestexten i Dagens Nyheter, efter Erik Beckmans bortgång 1995, full av träffsäkra iakttagelser: ”Han förblir en experimenterande författare, men det som driver honom att pröva nya former är inte någon språkkritisk misstro utan snarare en expansionistisk tilltro till vad som är möjligt att åstadkomma bortom de givna ordningarna. Hans ord är på rymmen i livet – och han är med dem som en medbrottsling.”
Det är som om Winge och Erik Beckman fördes ihop och bildade en förbluffande enhet, och detta är storheten med Blå Tågets sånger. Också de prövar formerna och låter verkligheten sippra in i all sin mångtydighet.
