Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/5

Björn Sandmark: Där och då blev jag göteborgare

Stadsteaterns vd Björn Sandmark började sin karriär som diskare på gamla Gillblads Tésalong. Men det var i ett gathörn på Aschebergsgatan som han en gång blev göteborgare.

Aschebergsgatan 1963. Mitt första minne. Pappa hade precis fått nytt jobb på Svenska Västkustfiskarna i Göteborg och jag fick följa med. Stod där i en fotsid svart liten regnrock, med en brun vegamössa med bronsskepp ovanför skärmen och en orange-grön trumpet från Liseberg i min högra hand. Minns gathörnet, trafiken och pappas stora hand. Vi var på väg till den jungfrukammare vid Aschebergsgatan där pappa hyrde in sig innan familjen flyttade ned. 

Det är något speciellt att jobba i centrum. Mitt första jobb var som diskare på Takterrassen, tidigare Gillblads Tésalong. Jag kunde öppna ett fönster i disken och se ut över taken bort mot Centralen. Efter en tid avancerade jag till dörrvakt och sedermera barmästare på restaurang Åtta Glas vid Kungsportsbron. Det var många kvällar jag stod där och försökte blanda den optimala dry martinin. Det var särskilt noga att skära av en liten bit av citronskalet utan att det vita mellanlagret kom med och sedan vrida det lätt över själva drinken så att ett svagt regnbågsskimmer spreds i glaset.

Från baren såg jag Stora teatern, en av stadens vackraste byggnader. Då, i början av åttiotalet, kördes både Czardasfurstinnan och Tage Danielssons Animalen. Ibland kom Tage och delar av ensemblen ned till Båten för att äta en bit. Han hade en ljusbrun pälsfodrad skinnrock, minns jag. Allvarlig. 

Vi som jobbade på Båten hade VIP-kort till nattklubben Yaki-Da. Det var en osannolik känsla att glida förbi hela kön i tio minus. VIP-tillträde hade jag även till Old Yaki på Andra Lång, Pelle Lundbergs nattklubb som hittills inte överträffats av någon annan klubb i Göteborg, vad gäller trivsamhet och personlig stil. Eftersom ett par andra Fjällbackabor stod i dörren hade vi Fjällbackapojkar turen att slinka in redan i gymnasieåldern, trots att åldersgränsen var 26. 

1982 hände en sak som var upprinnelsen till det som senare blev Evenemangsstaden Göteborg. Rolling Stones var inbokade på prov på Nya Ullevi. Staden hade aldrig varit med om något liknande. Folk sov på gator och i parker, maten tog slut i butikerna, jag minns några som satt utanför Gunnars Livs på Avenyn och åt marmelad ur burkar med bara händerna. Vi hade kö till Båten två timmar innan vi öppnade och sedan fullt i tre dygn. 

Jag fick en av mina svåraste drinkbeställningar någonsin av J J Geils Band, som var förband åt Stones – en Dry Martini, en Singapore Sling och en Strawberry Rhapsody samtidigt – och snabbt. En minut senare ville de ha en Strawberry Rhapsody till.

2008 började jag jobba på Kulturförvaltningen på Norra Hamngatan. Från mitt rum såg jag ut på Stora Hamnkanalen, som ligger innanför det som i gamla hamnen hette Stora Bommen. Där låg alla mindre handelsfartyg, skutor och fiskebåtar. 

Mina förfäder från Fjällbacka skärgård seglade ned dit en gång på våren och en gång på hösten och sålde all fisk de saltat under resten av året till bättre priser än i Fjällbacka och köpte med sig hem användbara saker från andra försäljare. Vi har fortfarande ett par åror och Fjällbacka skärgårds första skridskor kvar som minnen från den tiden. 

Ett underbart område – är det inte Västra Hamngatans flair av parisiskt boulevard så är det Smedjegatans trånga prång och minnen av Fattigsverige. Tyska kyrkan, Ostindiska huset och Rådhuset. Göteborg, den mångkulturella staden, som blir begriplig först när man glider in i älvmynningen med färjan från Danmark.

Samma färja kan jag se från balkongen i lägenheten vid Stigbergstorget, i luckan mellan Sjömanskyrkan och kvarteret ned mot Sjöfartsmuseet. Det är en bra bild av Göteborg på något vis – en båt som passerar förbi i ögonvrån.

Min första egna lägenhet var ett rivningskontrakt på en etta med toalett och kallt vatten inne och dusch i källaren på Vargögatan vid Majvallen. Hyran var på 434 kronor i månaden och en månads uppsägningstid. När jag cyklade till jobbet på Åtta Glas tänkte jag att Bangatan var tristaste gatan av alla. Lång, rak, blåsig, fula hus. Idag trivs jag så bra där att jag inte kan tänka mig att bo någon annanstans, jag älskar verkligen det fula, sjabbiga, levande Stigbergstorget. Kafé Kultur är ett andra hem, Oceanens krog trivsammaste kvarterskrogen, Allmänna vägens gamla träkåkar ett annat sekel. 

Det är lite i längsta lagt att gå till jobbet på Stadsteatern på Götaplatsen, men jag gör det ibland. Efter snart tre år älskar jag också själva huset, dess grandiosa arkitektur, de irrationella utrymmena bakom scenen, transportvägarna mellan verkstäder och kontorsrum. 

Att lämna foajén eller trapphuset och gå tillbaka in är som att lämna illusionen och gå in i verkligheten. Men det går att vända på det också. Teaterns värld som en illusion som i själva verket är mer verklig än den så kallade verkligheten. Det är lite som med staden Göteborg. En ofantlig spelplats för människors liv och händelser.

Vi präglas alla av den miljö vi växt upp i, av platser, människor, händelser. På senare år har jag tänkt att det där ögonblicket där på Aschebergsgatan, med trumpeten i hand, var en av de viktigaste tidiga upplevelserna i mitt liv. Det var åtminstone då jag blev göteborgare.
 

Se mer från - Mitt Göteborg
Mest läst