Foto: GP/TT.
Foto: GP/TT.

Birgitta Ulfsson var mycket mer än Mumin

Birgitta Ulfssons gestaltning förenade krass klokskap och poesi. Ett signum för en stor skådespelare, skriver Göteborgs-Posten teaterkritiker Lis Hellström Sveningson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Hörduu, det där du skrev...". Med ivriga steg och direkt tilltal närmade sig Birgitta Ulfsson människorna. Även teaterkritiker. Det var roligt, hon ville alltid diskutera teater och kritik. Inte vad som skrivits om just henne, nej, hon var allmänt intresserad och nyfiken. Särskilt ville hon tala om skådespelarnas arbete. Själv strödde hon "ljuuvligt" och "jäkligt bra", med sin kraftfulla stämma, över det hon uppskattade. Skit, kunde hon också konstatera, men aldrig för att såra. Hon var rak och gillade att ta ut svängarna – och tyckte det var mjäkigt i Sverige, jämfört med diskussionsklimatet i Finland.

Vårt första samtal var en intervju i december 1990. Birgitta Ulfsson skulle gå i pension från Folkteatern, där hon hade varit sedan 1983. Hon ville ta det lugnare – trodde hon ens själv på det? – och fritt välja sina projekt. Som final på Folkteatern gjorde hon en show tillsammans med jazzgruppen Änglaspel och inbjudna gäster.

ANNONS

Någon hade varnat mig för att Birgitta Ulfsson kunde vara en besvärlig intervjuperson, men jag mötte en bestämd, men generös och lättpratad artist, full av lust inför den vändning henne yrkesliv skulle ta.

Det blev många nya turer och roller, ingen pensionärstillvaro alls. Lusten till teater var för stor. "Jag kommer att jobba tills jag dör", sa hon i min intervju. Det var profetiskt. Birgitta Ulfsson blev 89 år och hon skulle ha spelat på Folkteatern nu, tillsammans med livskamraten Iwar Wiklander. Två gudar i Brechts Den goda människan i Sezuan. Cancern satte stopp för de planerna. Sjukdomen hade hon berättat om och behandlats för tidigare. I Stig Hanséns bok Birgitta Ulfsson – med och mot min vilja framgår vad viljan till teater kunde förmå henne till.

Jag har sett henne spela Tove Jansson, den avslöjande tröstaren, tillsammans med pianisten Lowe Pettersson, trots lunginflammation. Programmet var en ständigt pågående succé, där Tove Janssons sånger vilade tryggt hos den som i Sverige personifierade hela Muminvärlden.

Men att bara se Birgitta Ulfsson som Muminmamman är djupt orättvist. Hon var en skådespelare med en bred karriär, på båda sidor om Östersjön. Utbildad i Helsingfors och med viktiga år på Lilla teatern och andra finska scener kom hon till Sverige när dåvarande maken Lasse Pöysti blev chef för Dramaten. Men där ville hon inte spela, hellre då på teatrar som Musikteatergruppen Oktober och Stockholms stadsteater. Tills livet bar iväg till Göteborg och Folkteatern, med skådespeleri och regi i kreativ blandning.

ANNONS

Publiken i Finland behöll hon också, hela tiden. Hon pendlade över vattnet. Med Fosterlandet (2015) knöt Birgitta Ulfsson ihop de två länderna och språken. I eposet om de finska krigsbarnen och traumat omkring dem, var hennes roll navet, den erfarna kvinnan genom vilken både familjens och samhällets historia filtrerades. Hennes gestaltning förenade krass klokskap och poesi. Ett signum för en stor skådespelare.

ANNONS