"De stora berättelserna styr omärkligt världen som berg. De delar upp marken mellan sig … Det händer att de krigar blodtörstigt och grymt mot varandra… Anledningen är att ingen Berättelse, ingen skapelsehistoria, accepterar en annan som sitt upphov, som nära besläktad eller född ur samma sköte, kring samma gamla eld"
Så formulerar Zabor, berättaren i den algeriske författaren Kamel Daouds nya roman med samma namn, de monoteistiska religionernas minsta gemensamma nämnare och första budord: Du skall icke hava några andra berättelser jämte denna.
LÄS MER:Kamel Daoud vägrar att tiga
Romanen utspelas i byn Aboukir omkring tjugo år efter Algeriets befrielse. Byborna föraktar Zabor, den missbildade byfånen med den bräkande getrösten, som förskjutits av sin far, Aboukirs rikaste man. Men Zabor, det arabiska ordet för Psaltaren, har en gåva som är förklaringen till att ett ansenligt antal av Aboukirs invånare har över hundra år på sina av det nya, religiösa, förtrycket böjda nackar: han kan förlänga människors liv genom att skriva in dem i sina berättelser.
Han har fyllt – och grävt ned – flera tusen skrivhäften som är fyllda med vindlande, svindlande berättelser som han skrivit vid dödsbädd efter dödsbädd.
Till saken hör att Zabor, oskuld och fånge i ett hus med en likaledes tokig och utstött släkting, skriver på franska, "sexualitetens och resornas språk" – sexuellt förtryck och orörlighet är de realiteter som han bara kan övervinna i dikten.
I Daouds debutroman Fallet Mersault, som blev en makalös internationell framgång, var berättaren bror till den namnlöse "araben" som Mersault, huvudpersonen i Albert Camus Främlingen, mördar på en strand. Genom att ljussätta existentialismens ikoniska klassiker från sidan, kunde Daoud synliggöra det synliga, för att låna Paul Klees vackra formulering av konstens uppgift.
Den här gången är anspråket än större: Zabor är Scheherezade in reverse, han berättar inte för att rädda sitt eget liv utan för att utmana döden på envig: "Att skriva är det enda som motverkar döden. Folk har försökt med böner, mediciner och magi… rabbla verser ur Koranen … jag är den ende som har funnit lösningen: att skriva".
När hans halvbröder, som hatar honom, tvingas söka upp missfostret vars hysteriska skräck för blod och panikångest gjort att han inte är omskuren, för att fadern ligger för döden, ställs Zabor inför sitt livs dilemma: bevisa sin kraft – eller låta döden komma till den som dömt honom till utanförskap?
LÄS MER: Den bästa kampen mot idioti
I Ulla Bruncronas fenomenala svenska språkdräkt är Zabor eller psalmerna en av de där böckerna som man kan slå upp på vilken sida som helst och bara låta sig svepas med. Romanen är ett himlastormande fyrverkeri av branta bilder som tar andan ur läsaren. Men prosans anspänning, som är medveten eftersom Zabors berättande är tvångsmässigt, tar också gång på gång andan ur författaren.
Så i mina ögon når Zabor eller psalmerna inte samma nivå som Fallet Mersault, varken i höjd- eller djupled.
För att skänka proportioner åt detta omdöme, vill jag genast tillägga att Kamel Daoud är en av de där odiskutabelt stora författarna som bara kan jämföras med sig själv.
