Berlinbiennalen ger konst som världen behöver

Johannes Björk har gått på Berlins tionde konstbiennal som enligt honom lyckas belysa världens tillstånd utan att vara programmatiskt politisk.

ANNONS

"Jag tror bara inte på de villkor som skapade en situation, vilken krävde en sång som denna." Med dessa ord avbröt Nina Simone 1976 sin klassiska tolkning av den tårdrypande balladen Feelings. Hon vänder sig mot publiken, men blicken tycks fäst vid avgrunden. Ett mullrande arpeggio genomträngt av sekunder följer: Simone spelar som om världen står i ruiner. Låten blir i hennes tolkning till den sång som situationen krävde.

Kanske är det dessa ruiner som Dineo Seshee Bopape återskapar i sitt monumentala anti-monument Untitled (Of Occult Instability) [Feelings]. Installationen slår an tonen för årets Berlinbiennal We Don't Need Another Hero. Kunst-Werkes enorma bottenvåning är dunkelt upplyst av samma orange som i Simones framträdande. Krossad tegelsten och raserade pelare breder ut sig. Vatten droppar från taket. Det bultar likt järtecken - men också likt den sista källan till liv i en ödelagd värld. Och så, diskret på en skärm i hörnet: Feelings med Nina Simone.

ANNONS

Det är en hållning av absolut misstro mot sakernas tillstånd och fullkomlig estetisk integritet - något som även genomsyrar biennalen i stort. Misstro, antingen för att världen är fullkomligt irrationell, som i Basir Mahmoods absurda videotablåer där människor planlöst rör sig in och ut från en innergård eller blir liggande efter att ha fallit av hästen på väg dit in. Eller för att världen genskjuts av geopolitiskt våld, som i efterordet till Grada Kolombas vackert renodlade uppsättning av Kung Oidipus. Den grekiska mytens familjekonflikter läses där genom nationens och rasifieringens raster. Så även i Liz Johnson Arturs fotografiska arkiv över de svarta brittiska kulturer som nu riskerar att slutas itu av utvisningarna i Brexits svallvågor. Men världens skador berättas inte bara. De abstraheras också. Julia Phillips spänner sönderslitna bläckindränkta kläder över papper, som sedan avlägsnas för att lämna spöklika spår av sår.

Detta betyder nu inte att det är en politisk biennal. Kritisk belysning kompletteras inte av programmatiska förslag. Biennalen försöker inte skriva någon på näsan, den ger istället konsten integritet. Inga utopier presenteras. Inga hjältar. Sånt lämnas till betraktaren. "Kunskap som hämtats från en händelse som 'inte har någon bild' kommer att vara en frukt av fantasin", som det heter i Tony Cokes textbaserade videoverk.

ANNONS

Däremot presenteras nya utgångspunkter. Rent av nya skapelseberättelser. Med mytologiska förtecken i Portia Zvavaheras storskaliga färgimplosioner: hon låter formen vändas in i målningen och genomlöpa djurkroppar som står i färd att bilda nya världar. Eller i Johanna Unzuetas målningar som lånar sina abstrakta geometriska former från det chilenska hantverket (vilka inte så lite påminner om Hilma af Klint). På ett pulserande vis överskrider hon så den tröttsamma uppdelningen mellan abstrakt konst och hantverk, skriver in konsten i livet.

Till skillnad från de senaste årens upplagor av biennalen visar We don't need another hero inte en konst som världens situation begär, utan en konst den behöver. Men den blickar också ut ur vår ruin, mot nya världar.

ANNONS