Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

SvSKHvjyLF1QyXyUCQKxMWAR58o.jpg
Lekande barn. Fyra barn leker i flyktinglägret Ritsona, omkring nio mil norr om Aten. Bild: Petros Giannakouris

Berättelserna ställer oss till svars

Karin Brygger svarar Gustaf Johansson om varför de historiska berättelserna behövs för att förstå dagens flyktingkris.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Gustaf Johansson kritiserar i Göteborgs-Posten (11/7) en text av Svante Weyler (Expressen, 9/7). Weyler framställs som god, men okritisk, när han jämför historien med samtiden i syfte att upplysa oss om hur effektivt vi också idag stänger ögonen för andra människors utsatthet. Själv läser jag Weylers text som en berättelse – en berättelse om Evian-konferensen 1938 – vilken Weyler skriver för att påminna oss om att människans förmåga till ignorans varken är en dåtid eller bara en samtid, utan en skrämmande process som pågår hela tiden. Bara med olika styrka.

LÄS MER: Dagens flyktingar får inte reduceras till schablonbilder

Johansson påpekar att allt inte är som 1938, det är sant, vi har lärt oss något, men Weyler menar väl kanske att vi inte lärt oss tillräckligt? Han har rätt.

Att genom berättelsen återkalla en historisk situation är ett sätt att frilägga konsekvens: bara genom att se vad människan gjort kan vi mäta vad vi själva gör och vart det möjligen pekar. Är vi beredda att stå med skulden igen?

Johansson kritiserar också Weyler för att inte basera sin text på "grundliga analyser som borrar djupt i samtiden" och då undrar jag varför han själv inte skriver just en sådan text? Istället för att som doktorand själv stå för det "borrande och analyserande" kräver han att en författare ska stå för det? Men författare berättar.

Johansson har rätt i att både berättelser och analyser behövs och flyktingar ska inte bli schabloner. Men han glömmer att vi människor lever genom berättelserna. "I tell, therefore you are" säger June i The Handmaid's tale till sitt nyfödda barn som hon ska förlora.

Weyler vet att de efterfrågade analyserna redan finns, men att siffror sällan förändrar ett beteende. Därför sätter han siffrorna i rörelse, eftersom berättelser öppnar perspektiv. De ställer oss till svars. Ser vi bara siffror har vi svårt att förstå att de också har namn, ögon, ett hjärta. Men när vi får höra någons sorg eller glädje, någon berätta, kan vi inte försvara oss mot identifikation. Den senare är en transformerande erfarenhet som kan förvandla passivitet till aktivitet. Att berätta historiska berättelser är också ett sätt att påpeka att dessa frågor är Europas historia, och vår skuld måste påverka våra val.

Karin Brygger är författare och doktorand i litteraturvetenskap och skribent på GP Kultur.

Mest läst