Bella Stenberg: Nya murar byggs varje dag

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Människan är alltför förtjust i att bygga för att hålla inne eller stänga ute. Skydda. Utan att tänka fullt ut på konsekvenserna.

I en nära framtid har Stockholm delats av en mur. I Norra delen bor bara män, i den muromgärdade södra bara kvinnor. Efter flera brutala kvinno­mord och våldsamma, handgripliga strider mellan könen och terrordåd som kulminerar med att en tunnel­banevagn – en av dem som ska vara till för enbart kvinnor – sprängs är det för sent för något annat.

I sin andra roman Staden utan kvinnor (Natur & Kultur) drar Madeleine Hessérus följderna till sin spets. Hur små händelser och slumpen leder fram till något ingen egentligen vill, men som ändå blir oundvikligt. Framtiden är förankrad i samtiden. Männen lever i något slags evig, sunkig och passiv ungkarlstillvaro. Ägnar sig åt spel och prostituerade, med tomma, själsfrånvarande ansiktsuttryck. Narvagalle­rian med sina spelhallar och porrställen blir en oändlig labyrint som knappt går att ta sig ur. Om kvinnostaden sägs inte så mycket, fastän det är en kvinna som är den återberättande rösten. Är det bara jag som minns muren? frågar hon sig.

ANNONS

Romanen handlar också om motståndsmannen Jakob som återvänder från skärgården till en stad som blivit en annan. Om tre unga män som vuxit upp i den delade staden, som varken förstår konceptet kärlek eller föräldrar. Stockholmsmiljön blir bekant och obekant på en och samma gång. Något skaver. Ändå är skeendet inte helt osannolikt. Nästan logisk. Det byggs nya murar i världen varje dag.

Hessérus är en skarp samtids- och civilisationskritiker, med ett språk där många meningar sätter sig fast. Muren har alltid varit en flitigt använd metafor, och i sin dystopi använder hon den på många plan. Det är inte bara en mur mellan människor och kön, utan mellan personers och samhällets historia och framtid.

Det är frestande att leka med titeln. Staden utan. Det är ingen hel individ, utan en stympad varelse. Staden utan vad? Utan kvinnor. Utan män. Utan barn. Djur. Blommor. Utan männi­skor?

Men vad sägs om staden utan trafik? Staden utan nedskräpning. Staden utan brott. Och då är vi där, i en ständig cirkelgång. Åtskiljande, bevakning, repressalier. Muren skymtar.

Berättaren konstaterar att även när muren fanns var det många som kom fram till att de mådde bäst av att betrakta den som något man inte behövde bry sig om. Men oavsett om man såg den eller inte så fanns den ju där.

ANNONS

Och även verklighetens osynliga murar finns ju här också när vi vägrar eller inte orkar se dem. Det är så de växer sig starkare.

ANNONS