Jag lyssnar på Misslyckandepodden, en podd om att misslyckas.
Jag håller på att förbereda ett föredrag om lycka.
Motsatsen till lycka är kanske inte just misslyckande, men jag behöver bli inspirerad.
Motsatsen till misslyckande kan vara framgång. Jag är inte helt säker.
I programmet, som görs i samarbete med tidningen Metro, berättar olika lyckade moderna renässansmänniskor om sina värsta felsatsningar, motgångar och besvikelse över utebliven framgång, hur de insåg att de var sårbara och sen vann hela tävlingen.
En skilsmässa är inget skäl att pausa uppdateringarna av sitt instagramkonto lär de mig, och ”ett nej är inte ett nej förrän alla dörrar är stängda” och, ”det är coolt att ha is i magen”. Avsnittet med gästen Anitha Schulman är slut och programledaren önskar lycka till nu med allt och se till att göra många fler misslyckanden i framtiden.
"En skilsmässa är inget skäl att pausa uppdateringarna av sitt instagramkonto lär de mig
Jag lyssnar på ett halvt avsnitt med Simon Sköld som har skrivit en peppande träningsbok för latmaskar som han han bygger föredrag, seminarium och föreläsningar kring. Kanske något för alla som befinner sig i tredje cirkeln i Dantes inferno.
”Alla kan gå ned i vikt, det handlar bara om motivation och ett vinnartänk!”
Jag lyssnar på några fler avsnitt och möts av ytterligare målbilder:
Aldrig ge upp, att vara ”problemlösningsorienterad” och framförallt, ha en hunger på att ”tokjobba”.
Jag har väl inga direkta invändningar mot de här livsråden, däremot så ser jag en obehaglig trend där endast väldigt lyckade människor ges utrymme att berätta om sina misslyckanden.
Det är ett förföriskt narrativ. Berättelsen om den som var nere för räkning, men uppe på fem. I jakten på att bli framgångsrik så måste du numer vara beredd att dela ditt värsta misslyckande. Frågan är om vi som tittar lyssnar och läser, orkar ta in berättelsen om den som aldrig orkade resa sig efter sitt livs nederlag, om sorgen som aldrig gick över, eller missbrukaren som inte reformerades utan bara fortsatte missbruka.
Vilka konsekvenser för det personliga varumärket leder en produktionsdipp på instagram till egentligen? Jag snabbspolar mig igenom ett avsnitt av superentrepenören med den magiska superkraften ADHD – Isabella Löwengrips youtubeprogram ”A quest for success”.
Gästerna, poddstjärnorna Alex och Sigge, får förutom att svara på hur man löser ”livspusslet” måla en tavla med sitt största misslyckande.
(Alla kan måla)
Jag tror att mitt motstånd till de misslyckade berättelser som ges utrymme i samtiden helt enkelt är att de är för tråkiga. Jag kräver bättre dramaturgi och mer överjävligt, fläskigt misslyckande. Det finns ju ingen svärta eller smärta. Bara helt vanlig trevlig fräsch framgångspornografi.
Människor delar med sig av sig själva och sina liv genom sociala medier som aldrig tidigare. Men min känsla är att det mesta jag hör och ser, har gjorts i samarbete med ett företag,en matkasse eller kanske i samarbete med en intimtvål som ska förhindra oönskad lukt ifrån underlivet.
