Kanske är det för att det har varit en lång sommar. Men tio minuter in i Sara Mohammads sommarprat har jag tårar i ögonen. Det ska ärligt erkännas att det är första gången jag gråter till U2.
I sitt program berättar Sara Mohammad om uppväxten i Kurdistan i norra Irak. Hennes mamma är rädd för gud varje dag och livet präglas av sträng religiositet. Som liten könsstympas hon utan bedövning och när hon är 17 år håller hennes bror en pistol mot hennes huvud med orden "Att mörda dig är lika lätt som att dricka ett glas vatten, går du med på att gifta dig?". Hon bestämmer sig i stället för att fly, och ger sig själv ett löfte. Om hon överlever ska hon kämpa för andra i samma situation livet ut. I dag är hon också grundare av föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime.
Sara Mohammad är emot bärandet av slöja, det gör hon tydligt även i sitt sommarprat. För henne representerar den enbart förtryck. Hon har varit utsatt för hedersvåld och vunnit tillbaka sin frihet.
Var man än står i frågan om slöjan,så vill man efter Sara Mohammads sommarprat lyfta upp alla kvinnor på sina armar och flytta till en annan planet.
