Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Livskamrater. Gertrude Stein, till vänster och hennes sekreterare och livskamrat Alice B Toklas anländer i New York 1934 och möts av rubriker och entusiastiska folkmassor när de återvände till sitt hemland för första gången på över 30 år. Bild: AP

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Att läsa Gertrude Stein i vår tid

Gertrude Stein var en av modernismens stora författare som också samlade berömda konstnärer och författare i sin Parissalong. Poeten och kritikern Jenny Tunedal läser om Alice B Toklas självbiografi och Ida i en tid när känslan blivit den nya tanken.

Romaner

Gertrude Stein

Alice B Toklas självbiografi

Översättning: Thomas Warburton

Ida

Översättning: Johanna Mo

Modernista

"Så fick hon vanan att börja arbeta klockan elva på kvällen och arbeta till gryningen. Hon sa att hon alltid försökte sluta innan morgonen blev för ljus och fåglarna blev för livliga för det var obehagligt att gå till sängs då. Det satt fåglar i många träd bakom höga murar på den tiden, nu är de färre."

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Morgonen är alltför ljus och fåglarna helt vilda, jag har skrivit på den här texten hela natten, men känner mig inte alls som Gertrude Stein. Varken genialisk eller klarsynt eller storslagen. Varken mästerverksförfattare eller drottning av en cool salong. Nätterna är korta nu, ändå verkar det så mörkt, allting. Mörkt som en valårsvår. Mörkt som i "vår tid": ett irriterande, vagt possessivt uttryck jag allt oftare hör mig själv använda. Kan tydligen inte bara kan säga "nuförtiden", nuförtiden. Kanske behöver jag påminna mig själv och andra om att den här på så många sätt ruttna tiden faktiskt tillhör mig, oss, och därför är vårt nederlag, vårt ansvar.

LÄS MER: Mor- och dotterdrama när allt är för sent

När jag säger "vår tid" syftar jag bland annat på en tid där vi lever och skriver och tänker som om en hel massa kunskap om världen inte fanns. Och som om författare från Virginia Woolf till Ngũgĩ wa Thiong’o och Elfriede Jelinek inte hade utfört stora arbeten med att förändra litteraturen och därmed möjligheterna att läsa och tänka och skriva.

Gertrude Steins poetik

Gertrude Stein var en av de som verkligen ville göra litteraturen ny. Hon förklarade för Hemingway att "yttranden är inte litteratur", skrev om att "handla så att det inte finns någon användning för ett centrum" och deklarerade att "jag är jag för att min lilla hund känner igen mig" – det vill säga att identiteten kommer springande mot oss från någonting utanför oss själva.

I Alice B Toklas självbiografi, en av två romaner som nu kommer ut i ny utgåva men gammal översättning, formulerar Stein, genom sin fiktiva spökskrivare Alice, en poetik:

"I sitt arbete har Gertrude Stein alltid varit besatt av en intellektuell passion för exakthet i beskrivningen av inre och yttre verklighet. Hon har frambringat en förenkling genom denna koncentration, och som ett resultat avlägsnandet av associativ känsla ur poesi och prosa. Hon vet att skönhet, musik, dekor, resultat av en känsla aldrig bör få vara orsak, inte ens skeenden bör få vara orsak till känslor och inte heller material för lyrik och prosa. De borde bestå i exakt återgivning av antingen en inre eller en yttre verklighet."

De borde det. Men ingen orkar med det där idag. Känslan har blivit den nya tanken och den mest begärliga varan. Framkallandet av "associativ känsla" (eller guilt by association) kring vissa människor, tillstånd och situationer. Inre och yttre verkligheter har kanske aldrig beskrivits mindre exakt än de görs idag.

Passar i vår tid

Samtidigt passar Steins och Toklas attityd, så som den gestaltas i romanen och konsthistorien perfekt in i vår tid: "We never had any feeling of any minority. We weren't the minority. We represented America." sade Alice B Toklas i en intervju efter Steins död – inga offerkoftor, bara skräddarsydda manchesterdräkter och snygga hattar. Det är både storslaget och provocerande.

Alice B Toklas självbiografi handlar om ett kärlekspar i Frankrike under 1900-talets första tredjedel. De är migranter, de är kvinnor, de är homosexuella och judar. De är också kosmopoliter, socialt och estetiskt hängivna modernitet och modernism. De är dessutom en massa andra saker; Gertrude Stein ett litterärt och socialt geni och Alice B Toklas världens bästa genihustru: organisatör av tillvaron, manuskripten, hemmet och resorna.

Deras liv går ut på att arbeta och njuta, inte minst på att njuta av att arbeta – enskilt och tillsammans – med ett författarskap som i deras egna ögon präglades av genialitet. Romanen om deras ganska underbara tillvaro i Paris och på andra platser är bland annat en konsekvens av hur svårt det var för det där författarskapet i början. Medan de manliga konstnärer som paret omgav sig med blev allt mer erkända för sin konst var det fortfarande nästan ingen som brydde sig om Steins skrivande.

"[H]on hade skrivit en underbar bok men det var på tok ingen tog denna underbara bok ingen betalade henne pengar för denna underbara bok de gav henne aldrig pengar, aldrig aldrig aldrig och hon var fattig och de behövde pengar o ja det gjorde de hon och hennes älskare. /.../ Så hon skrev och hon hoppades och hon skrev och hon suckade och hon ville ha pengar, pengar pengar, för egen del och för kärlek för kärlek och för egen del, pengar pengar pengar."

Vän med Picasso. Gertrude Stein umgicks i samma kretsar som Matisse, Picasso och Hemingway. På bilden från vänster, Picassos Nu a la Serviette från 1907, Picassos porträtt Gertrude Stein från 1906 ochPaul Cezannes La Femme de l'Artiste dans un Fauteuil.. Bild: Remy de la Mauviniere

Raderna ur Ida kan läsas som en berättelse om hur och varför Alice B Toklas självbiografi kom till. Gertrude Stein visste att hennes vänner i Paris blivit en sorts kändisar. Anekdoter om Picasso och Apollinaire hade ett marknadsvärde och skulle kunna få en publik, om hon skrev en normalare prosa än någonsin förr.

Den insisterande upprepningen, "pengar pengar pengar" går förstås också att läsa som en utsaga om pengarnas nödvändighet för ett liv där man kan slippa känna sig som en minoritet. Pengar hör ihop med värde, och värde utgör skillnaden mellan att vara excentrisk, intressant, originell, normbrytande och genialisk eller kufisk, udda, vriden, pervers, föraktlig. Eller mellan de kroppar som beskriver verkligheten och de som tystas av den. Det var sant då och det är sant nu. Det heteronormativa, rasistiska patriarkatet är inte något man behöver låta sig hejdas av om man är en suverän lesbian-amerikan av god familj med apanage i Paris som dessutom kan börja tjäna pengar på sitt författarskap.

Det finns sidor av Gertrude Stein som jag med tiden har blivit rätt trött på, och de är mer närvarande i de här två romanerna än i många andra av hennes verk. Den politiska konservatismen, den tidstypiskt koloniala blicken, den blinda, eller åtminstone enögda, tron på Amerika som emancipatoriskt projekt – det där skär i mina ögon i "vår tid".

Pengar och politik

Ändå vill jag aldrig sluta läsa Stein. Hon fortsätter att lära mig så mycket om vad litteratur kan göra. Till exempel att en roman som heter Ida kan dubblera sin huvudperson, ge henne en tvilling som också heter Ida, och hur logiskt det är, eftersom ingen är alltigenom identisk med sig själv. Eller att ett kapitel betitlat Politik kan, eller kanske rentav alltid bör, inledas med en sorts upprepande tömmande och fyllande av verbet "köpa".

För att sedan förtälja att Ida "var snäll mot politiken medan hon var i Washington mycket snäll. Hon sa till politiken att det var mycket trevligt av dem att få henne att vara snäll mot dem. Och det var hon hon var mycket snäll."

Ida kan allt, inklusive att behandla den etablerade politiken som ett litet ofarligt djur. Kanske är det precis vad den förtjänar och Ida en genomförd litterär dröm om att det faktiskt inte fanns någon användning för ett centrum.

LÄS MER: Löfte om en ny, konceptuell litteratur

Jag kommer alltid att uppfatta Steins hisnande och humoristiska litterära motståndshandlingar som viktiga och radikala. För att de bejakar njutningen och skrattet, samtidigt som de skingrar lika mycket som de samlar. De insisterar på att skillnaden sprider sig. De ställer invecklade frågor om grundläggande saker. Som relationen mellan människans insida och hennes utsida. Eller mellan saker på ett bord och det ljus som faller över dem. Eller mellan meningar och stycken, patriarkal poesi och patriotism, hundar och kärlek och kärlek, känsla och tanke, pojkar och manlighet. ("Vad är det för mening med att vara en liten pojke om du ska växa upp och bli en man")

"Tänk om ingen ställde en fråga. Vad skulle vara svaret", skrev Stein.

Svaret skulle kanske vara mörkret. Eller makten. I händerna på en majoritet som gjorts skoningslös, känslosam, tvärsäker.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.