Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

4K8sM-pibT4lTXl5KAF44OxWf98.jpg
Bild: Björn Olsson

Att ge upp språket är första steget mot barbariet

Det är när feminister kallas för batikhäxor, journalister för kulturmarxister och läkare utan gränser för människosmugglare som språket förgiftas, skriver GP:s Johan Lindqvist.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Som tämligen grön journalist fick jag brev från en läsare. "Var varsam med orden", uppmanade hon i all välmening. Ett gott råd jag burit med mig sedan dess. Nu är det mer angeläget än någonsin tidigare.

Färden mot det hårda, intoleranta samhället löper nämligen parallellt med en högst medveten förändring av språket. När språkbruket brutaliseras och ordens värde och innebörd förskjuts och förvanskas byggs det upp ett verbalt, politiskt och i förlängningen högst reellt våldskapital.

Ja, det gäller att vara varsam med orden. Men det gäller alltså också att vara på sin vakt när någon eller några försöker trixa med ordens valör. Den som styr språkets riktning blir den som skriver berättelsen och därmed kan ändra ordens innebörd och sammanhang efter behag. Då kan flykting plötsligt betyda "främling och hot" istället för "medmänniska och möjlighet".

Det är när feminister kallas för batikhäxor, journalister för kulturmarxister och läkare utan gränser för människosmugglare som språket förgiftas. Det är när människor som handlar i solidaritet förminskas till syltryggar som man med sina ordval öppnar dammluckorna för hat, hot och handgripligt våld.

Det är då idrottsminister Annika Strandhäll hotas och hatas efter att ha twittrat en bild på sig själv i Sverige-tröja inför VM-matchen mot Sydkorea. Det är då handbollsspelaren och opinionsbildaren Linnéa Claeson kan få de mest vidriga ord kastade mot sig. Till dess att juridiken sätter stopp och konstaterar att det där är olaga hot och sexuellt ofredande. Juridikens språk är tack och lov mer solitt än moraset på sociala medier.

Men accepterar vi det gradvisa gränsflyttandet öppnar man för möjligheten att exempelvis påstå att judar och samer inte är svenskar. Och komma undan med det.

Parallellt med grovheterna pågår nämligen också en förminskning, genom klassisk härskarteknik, av ord som haft en tyngd och värde. Det är lika farligt. Att kalla rasismen för dess rätta namn är nämligen viktigt. Att identifiera fascism där den sticker upp sitt fula tryne är inte "brunsmetning" och att påtala ett partis bakgrund i koppel och ridstövlar är inte att "dra nazistkortet". Det är helt rimligt civilkurage.

Språkets gränser är alltså flyttbara och vi anpassar oss snabbt. Avtrubbningen inför råheter och förvanskningar är otäckt effektiv.

Så låt oss vara varsamma om orden och dess värde. Vi behöver dem för att kunna behålla vår värdighet. Ger vi upp språket är det ett första steg mot barbariet.

Mest läst