Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

5pnvcpnSGFvFDd3xtEZX2Ep97Bk.jpg
Hundra år i dag. Nelson Mandela föddes den 18 juli 1918. Han var Sydafrikas president mellan 1994 och 1999, landets första demokratiskt valda president. Bild: Doug Mills

Arvet efter Mandela delar oss

I dag är det hundra år sedan frihetskämpen, ANC-ledaren och Sydafrikas första demokratiskt valda president Nelson Mandela föddes. Den sydafrikanska journalisten Sieraaj Ahmed skriver om en ung demokrati som börjat ifrågasätta arvet efter den store landsfadern.

Bortsett från en barndom som sammanföll med apartheids dödsryckningar, är skilsmässa det svåraste jag har varit tvungen att överleva under mina 42 år. I mitten av 2013, några månader efter den oangenäma överraskningen, gick jag i terapi för att försöka återfå balansen i tillvaron. En morgon, när jag fortfarande rörde mig maniskt genom olika stadier av sorg, kom jag till terapin med en vrede som knappt gick att hålla tillbaka.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Jyoti Mistry blir ny filmprofessor i Göteborg

Ju mer vi pratade, desto mer frustrerad blev jag. "Vad ligger bakom det här?" frågade min terapeut. "Det känns som att jag måste snabbspola genom ilskan. Jag måste förlåta honom!" "Varför måste du?" "Eftersom det är vad samhället gör nuförtiden. Och eftersom vi är sydafrikaner och lovade Madiba att vi skulle förlåta! Vilken slags sydafrikan skulle jag vara om jag hela tiden åberopar Mandela som förebild, men när jag själv står inför min första stora prövning så kan jag inte förlåta?!"

Hans svar skulle lika gärna kunna ha riktats till hela Sydafrika efter 1994: "Har du tänkt på att du kanske inte måste skynda dig att förlåta? Att du sätter en orealistisk press på dig själv? Att du kanske måste bearbeta vissa känslor – inklusive ilska – innan du kommer till förlåtelse?"

Myten om Mandela

Nyligen har jag börjat använda den här berättelsen för att förklara för besökare hur djupt rotad mytologin om Nelson Mandela är i det 56 miljoner starka sydafrikanska medvetandet. Eller snarare, i medvetandet hos sydafrikaner i min ålder eller äldre. De som minns apartheid-eran, och de fyra spända åren av förhandling mellan det att Mandela frigavs 1990 och att han blev Sydafrikas första demokratiskt valda president.

qiuPMiWjAek9T9SzVJncPkMSkk4.jpg
Studenter demonstrerar. Studenter från University of Western Cape. Under 2016 rullade en våg av demonstrationer över landet, de största sen apartheids fall, där studenter krävde gratis utbildning efter en höjning av terminsavgifterna. Men studenterna menade att demonstrationerna också handlade om rasism och arvet efter apartheid.. Bild: Schalk van Zuydam

En ny generation unga sydafrikaner – 81 procent svarta och till största delen fattiga, åtta procent vita och mestadels välbeställda, nio procent "färgade" eller mixade, två procent indier – har tröttnat på oss gamlingar och vår "rainbowism", hur vi klamrar oss fast vid skapelsemyten om Sydafrika som "Regnbågsnationen". Och självklart har Madiba (Mandelas Xhosa-klannamn, det namn de flesta sydafrikaner använder när de refererar till honom) varit den starkaste symbolen för den berättelsen.

LÄS MER: Vi ska bygga ett samhälle – inte "ta debatten" med nazister

Medan världen uppmärksammar Mandelas hundraårsdag, har hans arv blivit allt mer omstritt på hemmaplan. Många inom "born free"-generationen (de födda efter 1994), framförallt bland den svarta majoritetsbefolkningen började förkasta regnbågismen i samma stund som de kom till universiteten.

"Mandelas eftergifter till vitt kapital dömde det svarta Sydafrika till evig fattigdom". "Mandela var en sellout, en förrädare!"

Till en början fann jag, precis som många andra i min generation, sådana uttalanden närapå hädiska. Under de första tjugo åren av demokrati tycktes Mandela vara det enda som nästan alla sydafrikaner kunde enas kring. Tron på honom som förebild var kittet som höll oss samman och fick oss att fortsätta förlåta. Att tvingas omvärdera hans arv – och därmed hela det framförhandlade "mirakel" som var vårt lands födelse – var djupt obehagligt.

Men tänk om kidsen hade rätt? En stor del av de 92 procent av alla sydafrikaner som inte är vita skulle säga att "försoningen" vårt land är så känt för har varit ensidig. Att det mestadels har varit svarta som förlåtit vita, utan att få speciellt mycket tillbaka. Och även om jag aldrig kommer att skriva under på att "alla vita sydafrikaner är rasister", så kommer jag att säga att "några" är det eller att "många" är det, och huruvida jag säger det ena eller det andra kommer att bero på hur många dagar som har gått sedan en vit landsmans rasism senast blivit riksnyheter.

Ilskan lever kvar

Ja, det finns mycket ilska under Mandelas regnbåge. Men allt är inte bara dåliga nyheter. Opinionsundersökning efter opinionsundersökning visar att de flesta fortfarande vill ha lösningen som han sålde in till oss. Den sydafrikanska Försoningsundersökningen visade att 75 procent av alla sydafrikaner fortfarande anser att försoning är vägen framåt. Jag misstänker att den genomsnittliga sydafrikanen inser att Mandela slöt halvdana överenskommelser då, eftersom han hade ett centralt mål i sikte: att vinna oss ett land fritt från krig.

KnieQMDQf3GQT0plrgCyWkRvUc0.jpg
Frigivningen. I kortet, som är taget den 13 februari 1990 anländer Nelson Mandela och hans hustru Winnie, till höger, med höjda knutna nävar till ett ANC rally i Soweto två dagar efter hans frigivelse från fängelset i Kapstaden, där han suttit fängslad i 27 år. . Bild: Udo Weitz

När någon frågar om Mandelas arv pekar jag på det uppenbara: Demokrati som mognar – mestadels högljutt och klumpigt – i ett land vars folk fortfarande har en chans att nå varandra och försöka reparera skadorna efter 342 år av kolonialt välde och korrumperat apartheid-styre (och ja, kanske 15 eller 20 år av korruption orsakad av Mandelas ANC-parti, som styrt landet sen 1994 och troligtvis kommer att vinna även nästa val när det hålls i mitten av nästa år).

Det arvet lever vidare i Sydafrikas sårade majoritetsbefolkning, som varje morgon i 24 år har vaknat och på nytt bestämt sig för att förlåta. Ett land som ser allt genom ras (hur skulle vi kunna låta bli?), men som när vi inte pratar om ras begrundar förlåtelse i alla dess former. Även om det innebär att ifrågasätta "förlåta först, fråga sen"-devisen Mandela fick oss att köpa.

Framförallt lever Mandelas arv kvar i själva oljudet.

Omtvistad mark

Just nu försöker Sydafrika navigera den svåraste frågan vi har varit tvungna att ta itu med sen slutet på apartheid: den om mark. Ett särskilt utskott från parlamentet reser runt i landet och samlar underlag för att besluta huruvida konstitutionen bör ändras för att underlätta expropriering av mark utan att kompensation utdelas. Vems mark, och på vilka villkor, återstår att se. Så vi debatterar. Svarta lantarbetare köar bredvid vita markägare för att kunna ge sina (vanligtvis motsatta) synpunkter till sitt parlament. Debatterna är känslosamma. Arga. Och jag följer dem andäktigt.

Jag tror att Mandelas bestående gåva till sitt land var att han vann oss tid. Han använde tilliten min generation gav honom till att hålla oss samman under några ödesdigra år, så att vi skulle kunna komma till den punkt där vi kan prata om våra svåraste smärtor utan att slå vår dröm i spillror.

Nelson Rolihahla Mandela var inte perfekt, det var han själv förtjust i att påminna oss om. Men han var ingen sellout heller. Mitt favoritcitat är "Jag är inte ett helgon, om du inte med helgon menar en syndare som fortsätter att försöka". När Sydafrika närmar sig 24 år av frihet har det blivit vår tur att försöka. Och låt oss hoppas att vi misslyckas med våra kompromisser ungefär på samma sätt som Nelson Mandela misslyckades med sina.

Sieraaj Ahmed är journalist från Kapstaden, Sydafrika. Han har skrivit för flera av landets ledande magasin och är utbildad i handel och journalistik, bland annat en Master i politisk journalistik från Columbia University i New York. Twitter: @sieraajahmed. Översättning: Victoria Greve.

Mest läst