Arkadij Babtjenko är journalist och författare. Och då menar jag inte att han - på det närmast tautologiska vis orden ofta används - ibland skriver kort och snabbt och ibland låter orden flöda mer fritt och att resultatet därför förses med hårda pärmar och en titel.
I sin debutbok - Krigets färger, på svenska 2007 - skriver han fram sina erfarenheter från de båda Tjetjenienkrigen; det första deltog han i som värnpliktig, det andra frivilligt. Det är ett av de naknaste och mer omskakande vittnesmålen om krig som jag har läst. Babtjenko lyckas gestalta skräcken han som 18-åring kände, dels för den tjetjenska fienden, dels för de mer erfarna soldaterna (just beskrivningen av den systematiska pennalismen inom den ryska armén hör till bokens starkaste parti). Men också vad kriget gör med honom och han sedermera gör gentemot andra: hur han bli en av dem som slår, hur han förråas och internaliserar kriget - det bestjäl honom hans ungdom men blir också hans livs definierande erfarenhet.
Det är ett slags utvecklingsberättelse som greppar så mycket mer än sin fond, två krig i Tjetjenien. Det blir litteratur, helt enkelt.
Arkadij Babtjenkos nyutkomna bok, Bilder av ett litet krig - Georgien, augusti 2008, når inte riktigt samma höjd. Fast jag betvivlar å andra sidan att det var ambitionen. Här är det journalisten Babtjenko som skriver, och inte främst om sitt eget krig, utan Rysslands krig mot Georgien sommaren 2008. Han reser dit för den oberoende tidningen Novaja Gazetas räkning, men når stridszonen genom att skriva in sig som frivillig i en räddningsbrigad med uppdrag att bistå civilbefolkningen och evakuera flyktingar.
Det är en tunn bok, 158 sidor, dessutom rikligt illustrerad med Babtjenkos egna, många gånger fasansfulla bilder av utbombade stridsvagnar och halvt uppbrända kroppar. Stilen känns på många vis igen från Krigets färger. I Bilder av ett litet krig ryms även en och annan geopolitisk utvikning, en del analyser, men blicken är densamma. På ett närmast filmiskt vis avregistrerar han vad han ser och hör och återger det på en nedtonad och rak prosa.
Babtjenko tar oss via den Sydossetiska huvudorten Tschinvali allt närmare fronten. Eller snarare, han tror det i alla fall: för är det något som präglar berättelsen är det den totala ovissheten kring vad som egentligen händer. Plötsligt smäller det - och ibland har de tur, ibland inte ... Och som Babtjenko uttrycker det efter det att han hamnat under beskjutning tillsammans med den tjetjenska specialbataljonen "Vostok": "Ett konstigt krig. Jag, som är ryss och veteran från båda Tjetjenienkrigen, befinner mig i en georgisk by i Sydossetien och släpar den tjetjenska specialstyrkans plutonchef, tillika officer i GRU, Rysslands militära underrättelsetjänst, bort från den georgiska stridsvagnselden. Om någon hade berättat det för mig 1999 ..."
Reportagets styrka, och en av de saker som väl motiverar de hårda pärmarna, är Babtjenkos lojalitet med soldaterna, många gånger inte mer än pojkar. Helt kliniskt rapporterande förmår han inte vara. Han är förvisso som han säger numera "ett ljusets barn" och kan inte längre ta ett vapen i sin hand. Men det ljuset låter han skina på de unga män som liksom han en gång skickats ut för att strida och i värsta fall dö, utan att riktigt veta varför. Samtidigt som han förbannar den ryska statens likgiltighet inför deras lidande.
Det är nog ingen vågad spekulation att han i de svartbrända liken ser sig själv, med lite mindre tur. För hans liv är sammanvävt med deras. Eller som han skriver i slutet av Bilder av ett litet krig: "Jag har alltid drömt om att skriva sagor för barn, men nu är det redan nionde året som jag skriver om lukten av uppsvällda lik i hettan på gatorna i en sönderbombad stad."
Och vi andra kan vara tacksamma för det; även om det denna gång inte riktigt blev litteratur, utan bara ett väldigt bra reportage.
