Arbetarlitteraturen har alltid provocerat

Arbetarlitteraturen har alltid innefattat både uppbygglighet och hat, skriver Magnus Nilsson, professor i litteraturvetenskap, som svar på Jenny Högströms och Inti Chavez Perez texter om gangsterrapen och arbetarlitteraturen.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

I en artikel på denna kultursida 12 januari argumenterade Jenny Högström för att gangsterrappen skulle vara ”vår tids arbetarlitteratur” eftersom den beryktade Yasin och andra gangsterrappare enligt henne ”beskriver liv och arbetsvillkor” för dem som befinner sig på klassamhällets botten.

LÄS MER:Gangsterrap är vår tids arbetarlitteratur

Sedan fick hon mothugg av Inti Chavez Perez (19/1) som skriver att arbetarlitteraturen ”alltid varit direkt kopplad till arbetarrörelsen” och arbetarförfattarna har ”velat uppmärksamma missförhållanden i samhället för att väcka engagemang och skapa förändring”. En gangsterrappare som Yasin, däremot, har enligt Chavez Perez ”betydligt mer banala mål”: att ”tjäna pengar”. Och gangsterrappen i allmänhet handlar om ”revansch, att kallblodigt trampa på andra, hela vägen upp i samhällspyramiden”. Följaktligen har gangsterrap mycket litet med arbetarlitteratur att göra.

ANNONS

Jag tycker att både Högströms och Chavez Perez inlägg är tänkvärda. Inte minst för att båda fram intressanta synpunkter på gangsterrappen. Vad gäller det de säger om arbetarlitteraturen håller jag dock inte med om.

Ivar Lo-Johansson anklagades för ett osmakligt rotande i kloakerna och Jan Fridegårds böcker ansågs (och anses fortfarande) i vissa kretsar vara näst intill outsägligt råa.

Chavez Perez tes att arbetarlitteraturen skulle stå nära arbetarrörelsen och dess politiska projekt stämmer, åtminstone på ett allmänt plan. Arbetarlitteraturforskningens nestor, professor Lars Furuland, har rent av hävdat att den ideologiska inriktningen är arbetarlitteraturens centrala kännetecken. Men det innebär inte att det inte skulle finnas arbetarförfattare som varit minst lika provocerande som Yasin och andra gangsterrappare.

Som exempel kan man nämna Leon Larson, som i början av 1900-talet var den populäraste poeten inom den svenska arbetarrörelsen, och som inte minst älskades av dess radikala ungdomar. Han var en våldets och hatets diktare, och när ett urval av hand dikter återutgavs för några år sedan jämförde Peter Luthersson honom i Svenska Dagbladet med nazistiska terrorister.

Även de så kallade 30-talisterna har fått det att vända sig i magen hos kritiker såväl till höger som till vänster. Den Moa Martinson som Chavez Perez kontrasterar Yasin mot angreps exempelvis för sin sexuella frispråkighet, Ivar Lo-Johansson anklagades för ett osmakligt rotande i kloakerna och Jan Fridegårds böcker ansågs (och anses fortfarande) i vissa kretsar vara näst intill outsägligt råa.

ANNONS

LÄS MER:Yasins musik är nihilism – inte arbetarlitteratur

Ur den samtida arbetarlitteraturen kan man anföra Johan Jönsons ”Efter arbetsschema” från 2008 som bland annat skildrar en arbetares fantasi om att gnida sin ”herpesbubblande kuk” mot några överklassbarns handdukar. Formuleringen fick Jens Liljestrand att skriva en artikel i DN där han var minst lika indignerad som gangsterrappens allra argaste kritiker.

Arbetarlitteraturen har nämligen alltid varit en bred strömning. Bredvid hatdiktaren Larson stod exempelvis en skötsamhetens besjungare som Maria Sandel.

Allt detta osynliggörs när Chaves Perez ställer upp en absolut motsättning mellan den nihilistiska gangsterrappen och den politiskt progressiva arbetarlitteraturen. Men även Högströms tes att gangsterrappen skulle utgöra vår tids arbetarlitteratur är reducerande.

LÄS MER:Recension: Yasin - ”DEL TVÅ”

Arbetarlitteraturen har nämligen alltid varit en bred strömning. Bredvid hatdiktaren Larson stod exempelvis en skötsamhetens besjungare som Maria Sandel. Sida vid sida med Moa Martinsons och Fridegårds provokationer av den borgerliga smaken fanns också Harry Martinsons milda och poetiska betraktelser över svunna tider. Och Jönson är blott en bland många i den nya vågen av svensk arbetarlitteratur, som inte minst imponerar genom sin bredd. Men det försvinner ur sikte när Högström utnämner gangsterrappen till ”vår tids arbetarlitteratur” i bestämd form. Och därmed osynliggörs också alla de skilda arbetarklasserfarenheter som finns parallellt med dem som Yasin och andra gangsterrappare tematiserar i sina texter.

LÄS MER:Rapparen Yasin Byn häktad – misstänks ha kidnappat känd musiker

LÄS MER:I dag försvaras Yasin – imorgon sänks någon annan

Magnus Nilsson är professor i litteraturvetenskap och prodekan på fakulteten för kultur och samhälle på Malmö universitet

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS