“Iman Mohammed är född 1987. Det här är hennes första diktsamling.” står det i svart text mot vinröd bakgrund på baksidan av Bakom trädet ryggar. Detta är inte helt korrekt. Mohammed har förra året gett ut en diktsvit på Chateaux med titeln Fermata som i delar genljuder i Bakom trädet ryggar, ibland återanvänds rakt av. Det står inte klart för mig varför denna marknadsförs som debuten, kanske för att Fermata var handtryckt på litet förlag.
Det rör sig om ca 60 sidor med väl genomarbetade kortare stycken prosadikt, ibland enstaka rader, som också kan läsas som en sammanhållen minnesdikt. Det har funnits ett krig, en syster, en förlust. Denna förlust går i allt. Dikten förmedlar en stämning, jaget sluter sig kring förlusten i ett slags tillstånd mellan sömn och vaka. När det är som bäst är man som i en feberdröm, där har också det emellanåt obegripliga sin plats (t.ex. “utomjordisk nudelsoppa”) – raderna sluter sig kring sin egen betydelse liksom jaget kring förlusten.
De stora förlagens ovilja att satsa på lyrik står mot denna bakgrund smärtsamt klart.
“Simmar i floden där smycken kastades, kastade mitt hjärta i vattnet, simmar intill krossad kärlek, kasta hjärtat på min rygg, den klamrar sig fast på axlarna, kastar mig i vattnet, tändstickan kastas i flaskan.” Så här kan det låta, vackert och liksom oåtkomligt. Dikten nöjer sig dock inte med att vara vacker och oåtkomlig. Matisse menade att konst ska vara en skön fåtölj, Iman Mohammeds drivkraft verkar vara en annan. Man får dessvärre inte vistas i dikten tillräckligt länge för att helt begripa. Precis som efter en feberdröm står jag kvar, inte helt opåverkad men utan att riktigt förstå vad jag har varit med om.
Det står klart att Norstedts i vart fall de senaste åren haft en mycket begränsad, rentav symbolisk utgivning av poesidebutanter. Bakom trädet ryggar är ett perfekt exempel på sådan utgivning – den är anspråksfull, utan att utgöra något risktagande och full av gamla troper som kroppar ljus blommor. Mycket nätt, och ändå i stora delar sedan tidigare utgiven på ett annat förlag, och förmodligen i lika mån redaktörad av någon på detta förlag. Iman Mohammed har redan gjort sig ett namn vilket också framhålls på förlagets hemsida. De stora förlagens ovilja att satsa på lyrik framträder mot denna bakgrund smärtsamt tydligt.
