Nyligen kunde GP (16/9) berätta att tjänstemän på stadsbyggnadskontoret hotats av medlemmar ur en välkänd mc-klubb. De hade vägrat att förlänga bygglovet för klubbens lokal vid Vågmästareplatsen, som ska rivas för att ge plats åt bland annat bostäder. Efter händelsen tvingas förvaltningen hemlighålla vilka arkitekter som arbetar med det nya området.
Scenen är som hämtad ur Lasse Wierup och Matti Larssons nyutkomna bok Svensk maffia - en kartläggning av de kriminella gängen. Och för invånarna i den skuggvärld de föresatt sig att belysa skulle den närmast kunna beskrivas som en vanlig dag på jobbet.
Wierup och Larsson, till vardags på Dagens Nyheter respektive nyhetsbyrån Siren, har gjort ett imponerande arbete med att kartlägga de kriminella gängen i Sverige (totalt drygt 1300 personer, enligt författarna). Deras utgångspunkt är att organiserad brottslighet är ett växande samhällsproblem. De pekar på att antalet anmälningar om utpressning mellan 1996 och 2006 ökat från 447 till 1240 ("inget annat brott har ökat lika mycket i anmälningsstatistiken under samma period"). Och att beställningsmord, hot mot vittnen, polis och åklagare samt spektakulära rån och storskalig narkotikasmuggling har gått från att vara sällsynta fenomen till att ske i en takt som gör det närapå omöjligt för polisen att hinna med. Genom en spiraleffekt leder dessutom några gäng till fler: alla vill framstå som farligast och valet står mellan att ansluta sig till en existerande organisation eller att starta eget. De befintliga gängen måste också ständigt hitta nya rekryter, dels för att hålla jämn takt med konkurrenterna, dels som kompensation för de medlemmar som åker fast, hoppar av eller försvinner.
Hells Angels ägnas stort utrymme. Inte bara för att de var först (den skånska, före detta raggarklubben Dirty Dräggels blev fullvärdiga medlemmar 1993). Organisationens målmedvetna expansion, hierarkiska struktur och tydliga hederskodex - som lär att gänget alltid kommer först och att man inte under några omständigheter snackar med polisen - har fått stå mall för andra grupperingar. Men också rivaliserande mc-klubben Bandidos (som etablerade sig i Sverige 1995), göteborgska Original gangsters och Naserligan, Uppsalamaffian (med den omskrivne "Tjock-Steffe" i förgrunden) samt mer löst sammanhållna nätverk med rötter i det forna Jugoslavien föräras egna kapitel. Och med stor detaljrikedom beskrivs gängens tillblivelse och utveckling, ledargestalterna och de kriminella aktiviteterna, misstänkt och konstaterad.
Svensk maffia är exakt vad den utger sig för att vara - en noggrann kartläggning av gängen. Vad jag däremot saknar är en mer djupgående diskussion kring flera av de frågor som boken väcker. Författarna problematiserar inte i någon större utsträckning varken sin egen eller kriminaljournalistikens roll i att bygga gängens skräckinjagande rykten; en förutsättning för framgång i indrivnings- och utpressningsbranschen I Hells angels fall är det uppenbart att sensationslystna redaktörer hjälpte till att skapa klubbens och ledaren Thomas Möllers position, vilket också noteras. Men hur är det med deras egen bok? Den går att läsa som ett slags Who's who över Sveriges grova våldsbrottslingar och välmeriterade kåkfarare. Och titeln: Svensk maffia. Författarna medger att kriminologer och poliser hellre talar om "löst sammanhållna brottsnätverk", och att begreppet har fått en mytologiserad betydelse (inte minst bland dem de skriver om, som verkar tävla om att ha sett Scarface flest gånger). Men att "ett uttalat maffiaideal" bland de kriminella ändå motiverar titeln. Jag faller inte för det cirkelargumentet.
Wierup och Larsson återkommer flera gånger till frågan hur gängen har kunnat växa sig så starka. Och OG-ledaren Dencho Acar analys rimmar väl med vad jag uppfattar är författarnas: "När samhället stänger dörrarna för de här unga killarna så öppnar jag min dörr och hälsar dem välkomna. Här får de respekt. Men hade inte samhället stängt dörrarna från början så hade de inte kommit till mig". Eller som en polis uttrycker det, "gängkriminalitet är inte ett polisiärt problem, det är ett samhällsproblem". Det är naturligtvis sant. Men trots det skulle jag vilja veta mer om vilka möjligheter samhället har att bjuda motstånd. I boken beskrivs polisen främst som handfallen - inte minst inför Hells angels expansion, som av polisledningen i Stockholm avfärdades som ett skånskt problem. Och det poängteras att det dröjde till 2006 innan Rikspolisstyrelsen fattade beslut om en nationell handlingsplan. Samtidigt var ett av argumenten för att ge polisen vidgade befogenheter, till exempel buggning samt avlyssning av datatrafik, just att metoderna skulle kunna möta hotet från organiserad kriminalitet. En diskussion som Wierup och Larsson snuddar vid, men som hade behövt utvecklas ytterligare.
Det något snäva perspektivet till trots är Svensk maffia stundtals fascinerande läsning. Hade författarna tonat ner något av sin fascination inför de stenhårda männen i skinnvästar hade den kunnat vara lysande. För som förste stadsjurist Gunnar Andersson kommenterade händelsen på stadsbyggnadskontoret: det är "skrämmande att man tror att samhället inte längre utgör en garant för ens säkerhet".
Minst sagt skrämmande.
