Första gången jag kom till Zaventem, Bryssels flygplats, stirrade två barn på mig från ett foto under ordet EFTERSÖKTA. Det var grått, regnigt och ruskigt och barnens ansikte skulle komma att följa mig överallt. Många sa att staden var ful, illa planerad, lite nedgången på sina ställen. Det var där jag skulle bo i fyra års tid, och arbeta i EU-parlamentet.
Under de åren skulle också en fruktansvärd pedofilhärva med många döda barn komma att avslöjas. På den tiden hade ondskan ett annat ansikte. I dag är det en svart handske på tre män på samma flygplats jag kom till för 21 år sedan.
För mig var åren i Bryssel allt annat än gråa. Jag kom från ett Sverige där de flesta uteställen stängde ett. I Bryssel kunde jag dansa till sju på morgonen. Det fanns ett enormt utbud av små och stora klubbar och en av de mest spännande scenerna för modern dans. Restaurangutbudet var som en ny värld med underbar mat serverad av och för de stora migrantgrupperna i staden.
Min favoritklubb hette Le Sud, Södern. Ägaren var från Tunisien. Under de kommande åren blev han en vän. Där dansade jag hela natten. Och det var kanske under de där nätterna som jag fick min första kurs i postkolonialism, i samtal med unga Brysselbor, barn till koloniserade svarta från Kongo och andra afrikanska länder, och araber från Nordafrika. Där fanns ett medvetande om hur Europa en gång – för inte så länge sedan – behandlat dem. En insikt, inte mer än så. Sen dansade vi vidare.
Jag var i Bryssel nyligen för att under en vecka i min gamla hemstad gå en workshop för Lola Arias, en världskänd regissör från Buenos Aires. Återigen var det ruskigt på ytan och underbart bortom det gråa. Min kärlek till staden återuppväcktes. Under en veckas tid skrattade och grät vi, och berättade historier för varandra. Många av konstnärerna bor i Bryssel. Sista kvällen gick vi ut och dansade.
Nu badar gatorna i blod, nu jagas muslimska extremister, nu sörjer människor sina döda. Och jag tänker på att dansa och på Princelåten 1999, där han sjunger ”tonight we’re gonna party like it’s 1999.”
Han har mer rätt än vad jag någonsin hade trott med den textraden. Det var något annat att leva, festa, dansa i Europa 1999. Attackerna mot tvillingtornen 11 september 2001 och Bushs krig mot terrorismen förändrade allt.
IS är en produkt av det kriget. Det är Saddam Husseins bittra män som byggt upp en sekt långt vidrigare än den stat de styrde. Blod följer deras väg samtidigt som den lågintensiva terrorn mot muslimer och araber som lever i Europa eskalerar. Minnen från kolonialtiden väcks.
Kriget mot terrorismen har pågått i snart 15 år. Afghanistan, Irak, Libyen och nu Syrien ligger i trasor. Attackerna mot dem som för kriget mot terrorismen kommer att öka. Men jag vill dansa hela natten utan att vara rädd. Hotet mot vår livsstil kommer från båda sidor. Det kommer bara ta slut om det blir fred.
