Amelie Björck: Tankesmedja för ny teater

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Så länge politiken vädjar till privat plånbokstänkande måste andra instanser hålla demokratins gemenskapsgrund levande. Hur akut detta är fick vi nyligen en indikation på i World Values Survey, där en femtedel av befolkningen mellan 18 och 29 ansåg att en stark, självbestämmande ledare kunde vara bra för landet. Ännu fler kunde tänka sig att sälja sin röst till högstbjudande.

För stora delar av Kultursverige kommer siffrorna inte som någon chock. Det är detta man arbetar med dagligdags. Teatrarna övar publiken i att växla mellan privata och samhälleliga perspektiv och ta ansvar för att se båda. Frigrupper ger ungdomar chansen att växa som medmänniskor – och får minskade anslag tillbaka.

ANNONS

Harold Pinters Nobelprisföreläsning 2005 uppmärksammades för sina vassa utspel mot USA:s och Englands imperialism. Men Pinter berättade också om hur han själv som dramatiker arbetade politiskt. Han såg två alternativ: att göra satir över maktretoriken – eller att lösa upp sin egen makt över rollfigurerna, och låta dem visa fram den inre pendling mellan maktvilja och ömsesidighetslängtan, som ligger i männi­ skans natur.

Vad som framträder då är en komplex sorts ”sanning” som den ekonomistiska politiken inte kan använda. Men det är vår plikt att påminna politiken om hurdana vi är, och inte utan vidare köpa dess förenklade representationer av oss, menade Pinter.

Svenskt teaterliv rymmer ytterligare modeller för politisk teater, med bakgrund i forumteater och sociodrama. Dramatikern Stina Oscarson, numera chef för Radioteatern, har tillsammans med yrkeskollegorna Erik Uddenberg och Jacob Hirdwall grundat tanke­smedjan Det Osynliga, som kämpar för att sprida detta slags teater och värdetänkande i offentligheten.

I pjäsantologin Det omätbara publicerar de åtta av sina pjäser. Formerna varierar. I en autentisk paneldialog mellan Timbro- respektive Det Osynliga-företrädare råkar Jasenko Selimovic och Anita Goldman i luven på varandra. Politiskt blir personligt, och talutrymmet i sig en demokratifråga. Med Oscarsons Jante är död, föreslås elevpubliken en käck Boforsexportör respektive en idealistisk fredsaktivist, ovetandes om att det är teater, för att sedan konfrontera sin egen mottaglighet för retoriken.

ANNONS

Snäppet närmare Pinters komplexitetscredo ligger Uddenbergs Jag är nästan alltid på deras sida, där polisen och transan Göran reflekterar över sin egen ovilja att ta ställning, och vad detta ”sanningssökande” kräver i form av undanmanövrar och manipulation. Inte är det enkelt att vara människa.

Jag rekommenderar varmt ett besök på www.detosynliga.se.

ANNONS